Veckan i Bohuslän blev riktigt bra och när jag kom hem var jag redo att ta mig an den femte och näst sista cellgiftsbehandlingen. Denna gången hade jag laddat med två sorters starka smärtstillande som min doktor skrivit ut men värken blev faktiskt inte så farlig som sist. Visst kändes det, men det var inte samma banka-huvudet-i-väggen-smärta som fick mig att gå ner för räkning så totalt. Jag bestämde mig ändå för att ta en tablett för att kunna sova bättre men det kändes ingen skillnad. Alltså tog jag två tabletter efter att ha väntat de obligatoriska sex timmarna men det skulle jag inte ha gjort. Jag somnade men vaknade badande i svett och efter en stund började jag kräkas. Illamåendet höll i sig ett bra tag och både frukosten och lunchen åkte all världens väg. Dessutom fick jag en massa mysko utslag några timmar senare som kliade och höll på. Inte värt det alltså! Förutom värken kom förstås de vanliga biverkningarna: Metallsmak i munnen (allting smakar antingen jättekonstigt eller direkt illa), magkatarr och halsbränna, hosta, trötthet m.m. En ny intressant biverkning är ömma naglar. Ja, jag vet, det låter jättekonstigt men så är det. Det låter kanske som en bagatell men man blir verkligen medveten om hur mycket man använder sina naglar när det helt plötsligt inte går för att det gör så ont. Dessutom jag har hört från andra cancerdrabbade att naglarna kan falla av så jag tar det försiktigt och maken får numera öppna alla kniviga förpackningar och pilla upp alla knutar osv. Inte för att jag bryr mig så mycket om mina naglar men jag vill gärna att de sitter kvar!

Det känns rent allmänt att kroppen börjar bli ganska sliten av dessa giftattacker nu. Den känns liksom segare och tröttare och det sätter sig också på psyket, häromdagen började jag plötsligt gråta helt omotiverat. Att äta nyttig mat har helt åkt ut genom fönstret, nu äter jag det som jag blir sugen på och som inte smakar alltför illa helt enkelt. Mycket rostemackor och Hönökaka med tveksamma pålägg blir det! Dumt, jag vet, det är ju nu jag behöver näring som mest, men jag utmanar vem som helst som har synpunkter på min mathållning att gå en bit i mina skor. När cellgiftsbehandlingen är över hoppas jag att smaken och aptiten återkommer och då ska det bli bättring. Tror jag…

Något som tär ganska mycket är min oförmåga att sova på nätterna. Särskilt under ”giftveckan” när jag har som mest mediciner i kroppen (börjar 3-4 dagar efter cellgiftsbehandlingen och då tar jag också sprutor varje dag för att boosta de vita blodkropparna) sover jag urdåligt. Det är dels en biverkning från sprutorna och dels en följd av det faktum att jag inte orkar hålla igång hela dagen utan tar ständiga små tupplurar för att ladda batterierna. Och det är konstigt det där med att vara vaken på natten, varför känns det så jobbigt medan det ju är helt OK att vara vaken på dagen? Jag menar, man kan ju bara låtsas att det är dag och göra vad man normalt gör på dagtid. Men så funkar det inte, inte för mig i alla fall. Fast man är vaken så är man oftast inte pigg på att göra något. Och tiden är som sirap på natten, minuterna segar sig fram en och en och när man tittar på klockan så har det alltid bara gått en minut fast det var minst en halvtimme sedan man tittade sist. Och alla besvär känns värre på natten, det onda gör lite ondare, halsbrännan är lite mer frätande, hostan lite mer tärande. Jag tröstar mig med böcker och TV-serier så gott det går och emellanåt går jag upp och vankar en stund, byter läge mellan soffan och sängen, dricker lite vatten.

Så det har varit rätt eländigt på sistone men nu kan slutet på denna giftfestival anas. Om allt går som det ska så har jag bara en cellgiftsbehandling kvar! Direkt efter att de sista dropparna runnit in så tar de dessutom bort min Piccline, min kateter i armen. Det innebär, förutom att jag slipper en kliande slang in i min kropp som måste läggas om och spolas av en sjuksköterska varje vecka, att jag äntligen får BADA! Och bada ska jag, antingen det regnar eller snöar så hittar ni mig simmandes i vår lilla sjö runt den 15 augusti!