Det här blir inget positivt inlägg för den senaste veckan har varit riktigt jobbig. Som jag tidigare skrivit så har jag fått min fjärde omgång cellgifter vilket innebär att jag skulle börja med en ny sorts cytostatika. Jag hade fått berättat för mig att jag förmodligen skulle må mindre illa men att det istället kunde bli skelettvärk och problem med magen. Magproblem är ju aldrig kul men värken viftade jag bort. För, som jag helt övermodigt sa till min sköterska: ”Man har ju hellre värk än illamående.” Hahahaha, så säger bara den idiot som aldrig haft värk på allvar!

De första dagarna efter behandligen kändes inget särskilt, bara de vanliga småkrämporna, och jag började slappna av och tänka att blir det inte värre än så här så blir det räkmacka in i mål. Men sen kom det: skelettvärken från helvetet! Av någon anledning satte det sig i benen och fötterna och det var värst på nätterna när jag skulle försöka sova. Min sköterska hade rått mig att ta Alvedon så det var det enda jag hade. Vilket hån! Försök skjuta benet fullt med spikar med en spikpistol och sen ta Alvedon! Det gjorde så ont att jag inte kunde sova, inte läsa, inte se på film, inte någonting. Jag kunde inte ligga stilla och inte heller röra på mig. Jag tror att jag mest låg i sängen i fosterställning och sa: ”Ajajajajajajajajaj” tyst för mig själv, om och om igen. Då och då tog jag mig samman och tittade på klockan för att se hur lång tid som hade gått. Själv tyckte jag att det hade gått typ en halvtimme varje gång men det var aldrig mer än 2 minuter. De längsta nätterna i mitt liv, under två nättter sov jag INGENTING! Dagarna var bättre, då kunde jag fungera, förmodligen för att jag då tvingade mig upp så att jag rörde på mig och då minskade värken. Och så hade jag turen att få besök av några trevliga gäster som distraherade mig. På den tredje natten började det släppa lite så att jag kunde sova korta stunder och nu har det släppt helt. En sån lättnad! Min läkare säger att jag kanske inte får lika ont nästa gång men för säkerhets skull har hon skrivit ut smärtstillande på två olika styrkenivåer som jag kan prova. Tack, fru doktorn!

Magen har också varit ganska jobbig, med magkatarr och värk, så jag försöker att bara äta magsnälla saker och tar Novalucol och Samarin för att blidka den. Det känns bättre när jag ligger så jag har legat mycket denna veckan, särskilt precis när jag har ätit så måste jag ligga en stund medan magen funderar på vad tusan som hände nu och om detta är något som kan godkännas. Min doktor säger att jag måste röra mig mycket och ”få upp pulsen” och det har hon säkert rätt i rent teoretiskt. Rent praktiskt vill jag bara be henne ta sig därbak eller prova min tillvaro några dagar. Sen kan vi snacka igen om att ”få upp pulsen”

Andra intressanta biverkningar som egentligen inte är så jobbiga men ändå noterbara är rinnande nästa och ögon (min läkare säger att det beror på att slemhinnorna där är extra känsliga och därför tar mycket stryk av cellgifterna) så jag påminner närmast om en förkyld uggla. Jag har också börjat få munsår, att borsta tänderna är inte så skönt fast jag har den mjukaste tandborsten och den snällaste tandkrämen. Aj! Till detta lägger vi sen slutligen min uppfläkta stortånagel som ska tvättas och läggas om hela tiden och som gör att jag har svårt att gå. Bingo!

Slut på gnället! Idag tar jag min sista spruta för denna gången vilket innebär att ryggvärken och illamåendet från sprutorna också försvinner och min medicinfria vecka börjar. På måndag åker vi helt optimistiskt på vår sedvanliga vecka i Bohuslän där vi ska träffa mina syskonfamiljer och förhoppningsvis må hyfsat bra. Jag tänker räkor och bohuslänska klippor och annat fint. Bad är förbjudet men jag kan sitta på stranden och äta matsäck och läsa mina sommarböcker och håna de andra när de inte vågar doppa sig, det blir fint. Och sen när jag kommer hem så har jag bara två cellgiftsbehandlingar kvar. Ljuset i slutet av tunneln är klart synligt!