Så var operationen avklarad och jag är hemma igen. Jag har gjort en så kallad mastektomi, dvs de har tagit bort hela mitt högra bröst. Sjukhusvistelsen blev ganska kort, redan dagen efter operationen fick jag åka hem igen. Och sticken som jag oroat mig för gick utan problem. Vilken lättnad! Det blev ändå tre stick istället för ett eftersom de först skulle ta ett hb inne på salen. Och eftersom jag var först på morgonen hann de inte sätta ett dropp samtidigt utan det skulle göras först i op-salen. Men där väntade ett par änglar som tog det så lugn och fint med mig att det gick jättebra. De lovade att ta sin tunnaste nål och att vänta med grövre nålar tills jag somnat. Och det gick snabbt och lätt. Så skönt! Och sen somnade jag gott med min hand i en snäll sköterskas och glad för det var jag när jag vaknade för när jag tittade ner såg jag att de stuckit den grova nålen i min fot och misslyckats två gånger innan de träffade rätt. Isch! Hade jag varit vaken hade jag defintivt svimmat av.

Många tycker det är otäckt att ligga på sjukhus men inte jag. Förutom sticken då alltså. Jag gillar att ligga nerbäddad bland en massa änglar som tar hand om mig, kanske är det latmasken i mig som får blomma ut eller kanske bekräftelsejunkien. För på sjukhus känner jag mig trygg och omhändertagen och vill knappt åka tillbaka till vardagen igen. Lite knäppt, jag vet. Men som tur är har jag maken som har skött om mig sen jag kom hem. Han är en pärla, frågar hela tiden om jag vill ha något och fluffar mina kuddar så fort jag vänder ryggen till. Och jag har mått oväntat bra, lite trött förstås men jag har nästan inte haft ont alls, är inte det konstigt? Om de skär av en ett bröst väntar man sig hemska smärtor men de sa att man inte brukar ha så ont efteråt. Och jag har inte ens behövt ta Alvedon, så underbart. Bara på natten känner jag av det, när jag bökar runt och ska försöka hitta en bekväm liggställning. Men annars – ingenting.

Jag har nu alltså bara ett bröst kvar. Det känns otroligt märkligt. När jag för första gången skulle duscha och vecklade av bandaget blev jag stående en lång stund och bara glodde på mig själv i badrumsspegeln. Jag väntade på någon slags reaktion; sorg, ilska, kanske gråt, men inget kom. Jag stirrade på det stora horisintella ärret med alla stygn och häftor som satt där mitt bröst nyss varit och kände inget annat än förvåning. Vad tusan hände? Det var som om jag inte förrän nu förstod att jag har en allvarlig sjukdom, så allvarlig att jag faktiskt måste stympas för att överleva. Det kändes liksom lite dramatiskt ändå. En stund i all fall. Men ledsen, nä, inte särskilt. Kanske det kommer senare, kanske har jag inte förstått än. Jag vet inte, men det känns inte så. Det känns lite som med mitt avfallna hår. Jag läser i mina cancergrupper på Facebook hur mycket ångest och sorg som finns runt att tappa håret och jag fattar ingenting. Varför är det så viktigt hur man ser ut? I en sådan här situation, när man faktiskt kan DÖ? Håret kommer ju dessutom snart tillbaka. Jag vet inte, kanske är det något fel på mig som inte bryr mig. Med bröstet är det förstås allvarligare, det kan jag bättre förstå. Det är ju en livslång stympning och man får krångla med proteser för att se normal ut. Men jag kan inte känna igen mig i den totala sorgen. Visst hade jag hellre haft mitt bröst kvar. Men är det borta så är det borta, och det känns rätt OK. Det viktigaste är ju att jag lever.

Jag har funderat en hel del på varför jag inte är ledsnare. Över bröstförlusten och hela situationen. Kanske är det en åldersgrej, om jag hade varit 25 hade jag möjligen reagerat helt annorlunda. Eller om jag varit singel hade jag kanske oroat mig för att träffa någon man som skulle vämjas över min stympade kropp. Kanske. Men jag är inte helt säker. Jag har alltid varit något av en pojkflicka med små bröst. Aldrig känt mig sådär superkvinnlig som en del verkar göra. Sminkat mig har jag inte gjort sedan några korta perioder i gymnasiet och jag lufsar för det mesta runt i jeans och slitna överdimensionerade t-shirts. Jag trivs bäst ute på landet eller i ett stall och jag har aldrig varit rädd för att smutsa ner mig. Tjejer som ständigt tittar sig i spegeln och fixar med sitt utseende har jag närmast fnyst åt och varför man ska göra varandra sällskap in på damtoan när man är ute och festar har alltid varit helt beyond me. När jag fick barn vägrade dessutom brösten att ställa upp och amningen misslyckades helt, efter mycket smärta och tandagnisslan fick jag ge upp. Så nä, bröst känns inte superviktiga. Och, får jag erkänna, inne i mig bor en liten (galen) vetenskapskvinna som tycker att allt det här är rätt intressant. Så länge jag får leva alltså. Och det verkar så. Efter operationen kom min kirurg in till mig och sa att allt hade gått fint. Och så la hon till: ”Det finns inga garantier men vi tror att det här kommer att gå bra.” Och DET kändes riktigt gott att höra!