Efter en sommar på landet har jag åter landat i stan. Sista cellgiftsbehandlingen väntar och sen blir det operation och strålning. Med anledning av detta har jag bokade läkarbesök och undersökningar av olika slag på gång så det känns mest praktiskt att befinna sig nära händelsernas centrum, dvs sjukhuset i Malmö. Hönsen som jag har lånat i en månad är tillbakalämnande som planerat och nu får det bli Pildammsparken istället för bokskogen ett tag. Det känns riktigt bra. Sommaren på landet blev inte riktigt som jag tänkt mig, jag som älskar att vara på landet och gillar att lulla runt för mig själv har ofta känt mig ensam och längtat in till stan. Varför? Nu när jag äntligen fått leva min dröm med en lång oavbruten vistelse på landet, med höns runt fötterna. En gammal snäll hund från Hundstallet var också på gång, jag hade blivit godkänd som jourhem men jag bestämde mig till slut för att avstå, orken och lusten fanns inte. Vad var det som hände?

Jag tror det främst var två saker som gjorde att det inte fungerade som jag hade tänkt. Dels hade jag glömt att räkna med må dåligt-faktorn. Jag har ju nästan konstant lidit av biverkningarna från cellgifterna på olika sätt. Det är INTE roligt att vara ensam när man mår dåligt och man vill dessutom vara i sitt hem med sina grejer omkring sig och alla bekvämligheter som dusch och en riktig toalett. Att leva primitivt i en liten skruttig stuga är helt OK när man är i form, inte annars. Och när man mår dåligt känns det skönt att veta att det finns någon annan där även om man klarar sig bra själv. Maken har förstås funnits på plats emellanåt men han har ofta jobbat eller varit iväg på Roskildefestivalen eller något öljippo. Hade jag gjort mig liten och ynklig och bett honom vara med mig istället hade han ställt upp men sånt ligger inte för mig. Kan själv! Och det fanns liksom ingen vettig anledning till att han skulle sitta och hålla mig i handen hela tiden, jag låg ju mest och läste eller sov. Inget roligt sällskap. Dessutom vet jag att maken står ut max tre dagar på landet, sen börjar det krypa i kroppen på honom. Alltså borde jag i så fall kommit in till stan men jag kunde ju inte lämna hönsen. Så jag stannade.

En annan intressant aspekt är det här med ensamhet i allmänhet. Jag har alltid sett mig som en ensamvarg som gillar att vara för mig själv. Jag har närmast föraktat dem som vill ha sällskap hela tiden, tänkt att det är något fel på dem. Och ända sedan vårt första barn föddes för snart 26 år sedan så har jag haft ett underskott på ensamhet, jag har alltid velat ha mer. Denna sommar är första gången på mycket länge som jag har haft obegränsat med ensamtid och då har jag gjort en viktig upptäckt: Jag är mer social än jag har trott. Det KAN bli för mycket ensamhet! Och när det blir det så blir jag deppig. Energin tar slut. Kommer knappt ut i skogen en gång utan släpar mig fram i den lilla stugan. Sängen, soffan, soffan, sängen. Här hjälpte sjukdomen till förstås, orken var inte på topp om man säger så.

Så, jag gillar fortfarande att vara ensam. Ganska ofta. Men jag behöver folk omkring mig emellanåt för att få energi. Och när jag mår dåligt vill jag ha någon där. Bra att veta.

Nu låter ju detta rent eländigt så här måste jag bryta in och säga att jag förstås hade bra dagar också. När maken och barnen var hos mig och vi hittade på roliga saker. När jag sparkade mig själv ut i skogen och njöt av grönskan. När jag satt ute hos hönsen och tittade på deras knasiga sprättande. Eller när jag fick besök av trevliga vänner som piggade upp mig. Så det var inte bara deppigt. Och jag är på sätt och vis glad att jag upptäckte detta hos mig själv. Det känns viktigt inför framtiden, en framtid som jag trodde kanske skulle handla om att jag bodde på landet i stort sett på heltid, med maken som delsbo. Jag är inte längre säker på att det är en bra idé. Kanske landet på sommaren och stan på vintern (med många helger på landet förstås) är ett bättre upplägg. Eller, om jag bor på landet, så kanske jag borde ha en liten gård där jag kan hyra ut rum eller stallplatser så jag träffar folk dagligen. Vi får se vad det blir. En sak är säker i alla fall. Jag gillar fortfarande landet och vill vara där mycket. Men jag vill gärna ha sällskap av maken, barnen och vännerna. Och jag vill ha djur. Även om det bara blir sommarhöns och en lånehund då och då. Djur gör mig glad. Precis som människor. Så det så!