Som jag tidigare skrivit om så passar jag på under min sjukskrivning att bosätta mig ute på landet, närmare bestämt i vår lilla stuga i Bjärnum utanför Hässleholm. Den ser inte mycket ut för världen och saknar alla bekvämligheter men den ligger superfint med utsikt över den lilla sjön Bjärlången och med kohagar och boksskog runt om. Så himla vackert! Trots att vi bor helt enskilt så är vi egentligen precis i utkanten av byn, man cyklar till ICA på tio minuter. Och Pågatågen stannar precis bredvid affären. Rätt bekvämt och dessutom praktiskt att kunna bo på landet utan bil!

Att vara på landet har egentligen alltid varit min grej, jag har gjort ständiga försök att bosätta mig på landet permanent men av olika anledningar så har jag alltid landat i stan igen efter en kortare period. Vet inte riktigt hur det har gått till, ofta har det väl varit jobb som tagit slut. Och jag älskar djur, skulle egentligen helst velat ha en helt menageri, men som det ser ut nu så har vi bara en katt. Min dröm är höns, hundar, får, kanske en gris eller två… Vi får väl se om det någonsin blir. Tyvärr så är maken en riktig stadsråtta som tycker att alla djur utom katter är helt onödiga så hur vi ska lägga upp vårt liv nu när barnen flyger ut är en öppen fråga. Kanske blir det någon slags delsbo-variant där vi har ett hem på landet och ett i stan och bor än här och än där. Eller så får det blir halva året på landet med inlånade djur och sedan halva året i stan. Vi får se. Nu ska jag ju i alla fall få låna några höns ett tag, det ska bli kul. Och kanske blir det en lånehund också som jag skrivit om tidigare.

Vi har haft vår stuga i snart 20 år och än så länge har det blivit korta sejourer där, lite helger här och där och en vecka på sommaren typ. Det innebär att vi aldrig riktigt kommit till ro där och alla projekt vi har pratat om blir oftast inte av. När man bara är där ett par dagar vill man ju vila, inte flänga runt och fixa en massa. Och jag har verkligen längtat efter att komma till ro på landet, kunna odla och fixa. Men hur ska man kunna ha en odling när man bara är där var 14:e dag eller kanske ännu mera sällan? Så jag odlar hemma i stan, på balkongen istället. Fint det också men inte samma sak. Och så fort man lämnar stan för att åka ut på landet måste man ju ha någon som vattnar på balkongen, än så länge har sönerna ställt upp men nu är de på väg ut ur boet så hur gör vi sedan? Nej, jag längtar verkligen efter att bo på ETT ställe, och det ska vara på landet, i alla fall på sommarhalvåret. Men då inställer sig frågan om var jag ska jobba? På landet? I stan? Mitt emellan? Orkar jag pendla? Så mycket att fundera på. En mera tålmodig människa hade kanske tänkt att tids nog går du i pension och då kan du ju bo precis var du vill utan att behöva tänka på jobb. Så fortsätt som nu, det är inget dåligt liv så länge. Och det är det ju inte, jag har det väldigt bra. Men två saker gör att jag inte längre kan tänka så. Dels min sjukdom som har blivit en mycket handgriplig påminnelse om att livet kan ta slut när som helst. Jag vill inte gå och vänta på att leva som jag vill, jag vill göra det NU. Och dels tillståndet i världen som väl egentligen säger mig samma sak. Jag känner en stor oro över vad vi håller på att ställa till med och jag fruktar att det blir värre än vi tror, tidigare än vi tror. Så det gäller att passa på att leva och njuta tänker jag.

Nu är jag i alla fall på landet och jag har släpat ut några hinkar med tomater och paprika från balkongen i stan och fler ska det bli tänkte jag så jag får min lilla grönsaksodling på landet. Hade planer på en pallkrage eller två också, men jag har inte riktigt orkat och nu börjar det bli för sent. Det får nog bli nästa år. Under tiden njuter jag på verandan med utsikt över kohagen och sjön och skogen, jag läser böcker och spottar körsbärskärnor över verandaräcket. Det är min medicinfria vecka denna veckan och jag mår hyfsat bra. Jag sörjer lite över att jag inte får bada eftersom det kan bli infektion i min piccline, jag saknar mina morgon-simturer i den lilla sjön. Men nu är huvudsaken att bli frisk så det får jag ta. Ett år går fort och nästa sommar ligger jag förhoppningsvis där och plaskar igen!

.