Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt. Som midsommar till exempel. Det skulle bli en riktigt skön midsommar på landet, äta middag på verandan, luftsa i skogen, ta det lugnt. Planen var att vi skulle låna en bil av en snäll kompis, jag skulle köra runt och fixa alla grejer till hönsen som jag ska låna och sen skulle jag och yngste sonen köra upp till stugan på torsdagen med grejerna. Maken som kom med tåget från Stockholm på onsdagskvällen skulle hoppa av vid stugan och vänta på oss där. Timat och klart in i minsta detalj! Mitt enda orosmoln var att jag mått väldigt illa hela veckan, värre än vanligt, det värsta brukar ju släppa efter ca 5 dagar efter cellgifterna men nu hade det varit ovanligt ihärdigt. Och det var mycket som skulle fixas innan vi kunde åka. Men jag höll tummarna och körde på.

Och det gick länge riktigt bra. Jag hämtade bilen på torsdagsmorgonen, gjorde alla mina ärenden utan alltför mycket illamående, tankade bilen och hade till slut bara ett stopp kvar, att hälsa på mina föräldrar och säga glad midsommar innan vi åkte. Jag hade parkerat bilen och skulle bara slinka in och handla en tidning och en blomma till föräldrarna när det small till i magen. En intensiv värk började sprida sig, det kändes som om det satt några elaka varelser där inne och gjorde tusan nålar på mina inälvor, om och om igen. Det gjorde så ont att jag började kallsvettas och jag fick ställa tillbaka tidningen och återvända till bilen. Väl i bilen la jag mig ner med huvudet på passagerarsätet och bara kved: ”snälla, snälla, inte här!” Jag visste inte om jag skulle kräkas eller något ännu värre, jag visste bara att någon måste vara så snäll och ta bort den här inre tortyren. Efter vad som kändes som flera timmar insåg jag att jag måste ta mig samman och se till att komma hem. Det kändes som om jag bara fick komma hem till min säng och lägga mig där så skulle allting bli bättre.

Och på något vis tog jag mig hem. Jag körde alldelses för fort och vid varje rödljus lade jag ner huvudet på ratten och kved om och om igen: ”snälla, snälla, sluta”. När jag närmade mig hemmet så insåg jag att jag skulle bli tvungen att hitta en parkering men vid det laget gav jag fullständigt tusan i böter och parkeringsvakter, fanns det ingen parkering så skulle jag parkera precis var som helst. Men det FANNS en parkering, precis utanför huset, jag trodde knappt det var sant! Så jag gjorde århundradets sämsta fickparkering och vacklade ut. Någonstans i mitt förvirrade huvud fick jag för mig att jag måste ha med mig påsen med färskvaror som jag köpt till föräldrarna så den släpade jag med mig men att ta mig bort till parkeringsautomaten fanns inte på kartan. Skit i böterna! När jag äntligen kom in på gården så insåg jag att jag aldrig i helvete skulle kunna ta mig och min tunga påse upp för våra fyra trappor, det gick bara inte. Sen jag började med medicinerna har jag fått svårare och svårare att ta mig upp och måste numera vila på vägen, men i mitt tillstånd och med min påse var det helt kört. Vet inte varför jag inte bara släppte påsen och lät den ligga men det slog mig aldrig. Då uppenbarade sig en ängel, en ung och snäll kvinnlig brevbärare! Och jag som aldrig ber om hjälp insåg att det är bara att överlämna sig. Så jag sa som det var, att jag var sjuk och gick på starka mediciner, att jag just blivit dålig och inte trodde att jag skulle kunna få upp min påse för trapporna och skulle hon kunna hjälpa mig? Och det gjorde hon. Hon tog påsen och försvann medan jag började släpa mig själv uppåt. Två trappor klarade jag, sen föll jag ihop. Så när den snälla brevbärerskan kom ner igen så hittade hon mig liggande som en trasa i trappan med kallsvetten rinnandes nerför ansiktet. Stackars henne! Men hon var en tjej med hjärtat på rätta stället, hon tog resolut mina resterande grejer ifrån mig och lyckades på något sätt få mig att resa mig upp. Sen gick hon bredvid mig hela vägen upp till lägenheten och såg till att jag kom in genom dörren. Vilken pärla! Jag tackade så mycket och sen var jag äntligen hemma i min egen säng. Så himla skönt!

Jag ska bespara er alla detaljer men jag kan säga att det hela utvecklade sig till en riktigt präktig magsjuka och det tog åtskilliga timmar inan det började lugna sig. Förmodligen min mage som fått nog av alla mediciner. Så jag fick inse att midsommar inte skulle bli som den var tänkt och istället för att vi åkte ut till landet så fick maken komma hem till stan. Min midsommarmiddag nästa dag blev kokt ris med äppelmos. Måltidsdryck: vätskeersättning. Inte riktigt lika gott som makrill med färskpotatis men, det är klart, efter att inte kunnat äta något på två dagar så är kokt ris inte så dumt. 🙂 Och nu är det söndag och jag känner mig mycket bättre. Igår kom vi ut till stugan och jag planerar att stanna här ett tag. På torsdag kommer mina lånehöns och solen skiner. Livet är inte så dumt ändå!

Det jag tar med mig från det här äventyret är minnet av hur jag liksom gav upp helt och hållet och överlämnande mig till en främmande människa. Det tror jag aldrig jag har gjort förut. Jag är en typisk ”kan själv”-typ som avskyr att be om hjälp. Men så här i efterhand när jag tänker på hur jag låg i trappan, helt uppgiven, så finns det något fint och vilsamt i det ändå. Jag bad om hjälp för det fanns inget annat att göra. Och jag fick den, utan någon som helst tvekan. Jag kanske borde prova det fler gånger, man behöver kanske inte alltid klara allting själv?