Nu har jag klarat av första varvet av sex i min cellgiftsbehandling. I alla fall i denna omgången, vi får hoppas det inte behövs fler. Idag börjar andra varvet, dags för cellgiftsbehandling nummer två. Jag är medveten om att det kan bli värre för varje gång så jag vet inte exakt hur jag kommer att reagera men det känns ändå skönt att ha klarat av en omgång nu, så rent praktiskt vet jag hur det går till i alla fall. Själva behandlingen kändes ingenting förra gången, jag låg i en säng i två timmar och läste och pratade med min sköterska medan giftet droppade in genom min Piccline i armen. Efteråt var jag ganska uppskruvad och kände mig lite full, kunde liksom inte sitta still fast jag var ganska yr i knoppen. På kvällen kom illamåendet och jag fick lämna middagsbordet väldigt snabbt och gå och lägga mig. Sen fick jag ligga hela kvällen och det enda jag till slut lyckades få i mig var lite kefir. Jag spydde dock aldrig, har hittills inte spytt på hela tiden vilket jag är väldigt förvånad över. Jag brukar ha lätt för att spy. Men precis som min doktor sa: ”Vi har bra mediciner mot illamående nuförtiden.” En timme före cellgiftsbehandligen tar man en dunderpilla som dämpar illamående i fem hela dagar! Sen får man en annan sorts pilla med sig hem som också motverkar illamåeende och som man kan ta vid behov. Tack för det, doktorn! Illamåendet svävar över hela tillvaron de första 1-2 veckorna men det har hittills varit hanterbart och dessutom kunde jag ändå äta förutom den första dagen, det kändes till och med som om ätandet dämpade illamåendet. Ni minns kanske mina cravings efter kött, särskilt rostbiffsmackor. Det ska bli intressant att se om jag får samma ideer denna gången :-).

Dagarna efter behandlingen äter man en hel massa kortisontabletter och sedan börjar spruteländet. Den värsta delen av behandlingen om ni frågar mig! I åtta dagar i följd ska man ge sig själv en spruta i magen för att boosta de vita blodkropparna som tar mycket stryk av cellgifterna. Jag gillar INTE sprutor och det gör ganska ont, dessutom har de jobbiga biverkningar i form av muskel- och skelettvärk. Ni minns kanske min ryggvärk, den var inte kul. Men nu är jag beredd med min värmedyna! När sprutorna var avklarade så släppte äntligen värken och den sista veckan var ganska OK, förutom att jag blev förkyld och fick ligga i sängen. Det hoppas jag att jag slipper i nästa runda. Ja, och förutom tröttheten då, den slipper jag inte verkar det som. Jag kan inte vara igång så länge förrän tröttheten klubbar mig och jag måste vila. Men jag har vant mig ganska bra vid den nu och jag planerar dagen med korta snuttar av aktivitet och sedan vila emellan. Tur man är sjukskriven, jag hade aldrig klarat att jobba!

Så summa summarum så gick första gången ganska bra, och jag hoppas att det inte blir mycket värre under nästa omgång. Det finns ju andra roliga biverkningar man kan få som jag har sluppit hittills som t.ex svamp och sår i munnen som ger svårigheter att äta. Jag dricker vichyvatten varje dag och hoppas att det ska verka förebyggande. Jag vet att jag borde komma igång med någon form av träning för att orka bättre i långa loppet men det tar emot när man är så här trött. Vi får se hur det går…

När det gäller håret så trillar det långsamt av, strå för strå och jag hjälper till genom att borsta mig mycket. Lika bra att bli av med det! Det är förbluffande hur mycket hår man har på huvudet, det känns som om jag har dragit av kilovis med hår den senaste veckan och inte förrän nu börjar det synas ordentligt. Jag ser ut som en nittioåring i huvudet. Igår hade jag mösspremiär, det kändes ganska märkligt att gå ut med mössa i den strålande vårsolen men det funkade bra. Jag har flera fina sjalar också men jag måste bli mera av ett sjalknytningsproffs innan jag använder dem i offentligheten, det kommer att kännas jobbigt om de trillar av mitt bland en massa folk. Egenligen bryr jag mig inte så mycket för egen del, men det kan bli pinsamt för andra känner jag, om jag helt plötsligt står där med skallen bar och de inte vet vilket håll de ska titta. Och sen ska jag försöka få på sjalen igen utan spegel. Nä, jag får nog träna lite mer först på hemmaplan innan jag får den där underbara nonchalansen som vana sjalbärare har, de som bara sveper sjalen om sig i konstfulla veck och ser fantastiska ut. Jag är inte riktig där än, det blir mest en massa konstiga bullar och knölar på huvet, inget konstfullt alls. 🙂