Har tillbringat två dagar i Stockholm där jag hälsade på äldste sonen som bor där. Maken jobbar i Stockholm tre dagar i veckan och ibland hänger jag på och bor på hans hotell med honom. Trevligt att få lyxa till det lite i huvudstaden, få krama sonen och även våra goda vänner som också jobbar där! Jag mådde fortsatt bra när jag var där även om tröttheten gjorde att jag fick vila ofta. Hemresan tog lång tid på gund av något arbete som SJ höll på med så jag fick åka till Älmhult och sedan byta till buss resten av vägen till Malmö. Kände redan då att jag började känna mig kass med snuva och ont i halsen och när jag kommit hem så ville jag bara gå och lägga mig. Då hade jag förkylningsvärk i hela kroppen med så det fick bli sängläge. Cellgiftsbehandligen drabbar de vita blodkropparna hårt och det är ju de som sköter infektionsbekämpningen i kroppen. Så en vanlig förkylning kan bli både jobbig och långvarig. Bara jag nu inte får feber! Feber betyder att de skjuter upp cellgiftsbehandlingen på tisdag och det vill jag ju INTE. Jag är inställd på fajt så låt mig fajtas, för bövelen!

Nu börjar också håret falla av på allvar. Jag känner mig som en golden retriever under vårfällningen, vart jag än går så drösslar det hårstrån från mig och jag plockar ständigt hår ur maten och ur munnen när vi äter. Fräscht! 🙂 Om jag drar handen genom håret följer ett stort knippe hårstrån med. Konstigt nog ser håret ut ungefär som vanligt fortfarande fast det här har hållit på i flera dagar, vi har uppenbarligen VÄLDIGT många hårstrån på huvudet! Så det här kommer nog att hålla på ett tag. Det ska bli intressant att se om allt kroppshår åker med. Jag kan konstatera att håret ”därnere” också är på väg, men det är tydligen olika för olika personer om t.ex. ögonfransar och håret inuti näsan försvinner. Enligt min sköterska kan det bli lite jobbigt med rinnande ögon och näsa, de där håren fyller ju en viktigt funktion. Vi får hoppas att de stannar kvar!

En lite lustig och gullig sak är att många omtänksamma människor gärna vill tala om för mig hur fin och vacker jag kommer att vara utan hår. Det är sannolikt inte sant, jag har riktiga dumboöron som står rakt ut, men vad många inte förstår är att DET GÖR INGENTING. Mitt behov av att se söt och gullig ut har minskat med åren och nu vid 54 är det nästan obefintligt. Visst är det trevligt om jag ser mig i spegeln och blir nöjd med vad jag ser men om jag har en dålig hårdag (eller inget hår alls, haha) så bryr jag mig inte särskilt. Annat är viktigare nuförtiden och den tid jag tillbringar framför spegeln under en dag är mycket kort. Jag kollar i spegeln när jag ska borsta håret på morgonen. Punkt. Överhuvudtaget så är jag väldigt trött på den här selfie-kulturen där vi ska ta kort på oss själva och lägga ut på sociala medier och folk ska bedöma vårt utseende. ”Vad vacker du är!”, ”Vilken snygg frisyr!” osv. Varför är det viktigt? Själv vägrar jag selfies om jag inte vill visa något särskilt. Och jag försöker att aldrig kommentera någons utseende utan fokusera på annat. Känns viktigt tycker jag. Så ni omtänksamma människor, jag älskar er men ni kan sluta trösta mig för att jag ska bli skallig. Mitt problem är att jag har en dödlig sjukdom. Att jag ska vara utan hår i några månader och sedan få tillbaka det känns inte som ett problem för mig. Andra känner annorlunda, det har jag full respekt för. Min mening är absolut inte att håna någon eller att vara otacksam, alla har rätt till sina känslor kring detta. Och om ni visste vad glad jag blir för alla hälsningar och all pepp jag får nu sedan jag blev sjuk, det gör all skillnad i världen!!