Det är lättast att prata om hur kroppen mår när man pratar om sjukdom. Men hur mår man i själen när man ska leva med cancer? Ja, det är förstås helt omöjligt att svara på generellt men jag ska försöka skriva lite om hur jag mår. För jag har funderat en hel del på det.

Jag har känt mig ganska konstig som har tagit det så pass lugnt. När jag hör och läser om andra som drabbas så känner jag mig helt okänslig som inte har jätteångest och storgråter hela tiden. Visst grät jag lite första dagen men inte så mycket och det gick snabbt över. Jag har funderat på om det är förträngningsmekanismer, om jag helt enkelt inte kan ta in det för att det är för läskigt. Och så kan det kanske vara. Min hjärna kanske behöver tid på sig för att smälta detta. Man kan ju hävda att jag skulle behöva gå till en psykolog för att få hjälp att komma i kontakta med mina känslor i så fall, men det känns inte som jag håller tillbaka eller behärskar mig. Och gör jag det så är det kanske för att behöver det, jag kanske behöver ta det i lugn takt och låta lite i taget sippra in i mitt medvetande. Hjärnan är klok, den vet kanske precis vad jag orkar med.

Nej, jag tror inte riktigt på att jag håller tillbaka. Jag tänker att en anledning att jag tar det såpass lugnt finns att hitta i min personlighet. Jag är en problemlösare, så länge det finns en möjlighet så kämpar jag på och provar nya sätt. Det tog inte många minuter förrän jag var inställd på fajt när jag fått mitt cancerbesked. Och jag är väldigt lugn och praktiskt lagd, hetsar inte upp mig i onödan. Jag kan ha prestationsinriktad ångest inför nya utmaningar, den har plågat mig i hela mitt liv. Men när det väl gäller går den över och i stormens öga är jag oftast väldigt lugn. Jag är också extremt positiv till förändringar, jag gillar när det händer nya saker, det ger mig energi. Då menar jag förstås inte att jag gillar att få cancer, men jag tror att min förändringsbenägenhet har hjälpt mig enormt mycket med omställningen från frisk Johanna med tusen grejor på gång till sjukskriven Johanna med helt nytt fokus; att bli frisk, inget annat!

Men så klart är jag inte oberörd av vad som har hänt; Jag märker att jag har blivit skörare, har större behov av närhet, vill gärna vara med min familj nu, sitta nära, hålla maken i handen när vi är ute och går. Jag som alltid varit så extremt självständig och glatt vinkat av maken när han åkt till Stockholm där han jobbar tisdag till torsdag varje vecka. Jag har tyckt att det var en perfekt halvgräsänketillvaro att få några dagar i veckan för mig själv. Men nu har han jobbat hemma i flera veckor och det har varit otroligt skönt under den första osäkra perioden när jag inte visste hur jag skulle må. Nu är jag beredd att släppa iväg honom igen men han har sett till att han är hemma var tredje vecka när jag har min cellgiftsbehandling och det är jag tacksam för. Hans hand är alltid så varm att hålla i.

En del med cancer eller andra svåra sjukdomar berättar hur de ibland glömmer sjukdomen och sen blir chockade när det helt plötsligt slår dem igen. Det känner jag inte igen alls. Min cancer är där hela tiden, längst bak i huvudet, jag har inte glömt den när jag vaknar på morgonen eller när det hänt något kul en stund. Men det känns OK än så länge. Cancern är en del av mig och jag kan för det mesta bära den utan någon större ångest eller rädsla, i alla fall hittills. Såklart tänker jag ibland på det här kanske går åt skogen, att jag kanske dör. Den tanken har jag varje dag på olika sätt och jag utforskar den stillsamt, försöker inte slå bort den. För så är det ju, alla överlever inte denna sjukdomen även om de flesta gör det. Och jag behöver vara i den där tankepåsen ibland och plocka lite försiktigt, förbereda mig mentalt ifall det värsta skulle inträffa. Hur skulle jag reagera om jag fick ett slutgiltigt besked, att det här klarar vi inte? Och hur skulle familjen klara sig? Som tur är har jag tre vuxna barn som är klokare än de flesta. Och en man som är en kärleksfull klippa, jag hyser inget tvivel om att de alla skulle klara sig bra utan mig. Och jag har aldrig lidit av dödsångest i någon större utsträckning, jag känner mig övertygad om att vi bara somnar och sen är det inget mer. Och sova känns ju inte farligt. Men att få ett dödsbesked skulle naturligtvis vara en enorm sorg. Jag vill ju vara med! Det känns egentligen inte som om jag har en massa saker kvar att göra, jag har provat mer än de flesta, vilket känns bra. Det jag ser fram emot nu i mitt liv är att få trappa ner, jobba deltid, ta det lugnt, vara mycket med familjen, vara på landet, ha lite djur, bara få skrota runt i skogen och på tomten, odla, baka, läsa. Och att få reda på att jag inte skulle få ha den lugna perioden i mitt liv som jag längtar så efter skulle vara enormt hårt. Det är ju belöningen som väntar nu när man blir lite äldre, belöningen efter många års slit. Och jag vill ha min belöning, min goda efterrätt, den tänker jag slåss för!

Ibland pratar man om något som kallas sjukdomsvinst, dvs att man det kan komma något bra ut från sjukdomen. Och en sak kan jag klart se: Jag har blivit tvungen att trappa ner. I ganska många år nu har jag inte trivs så bra med min professionella tillvaro, jag har känt mig på fel plats och plågats mycket av prestationsångest, stress och trötthet. Varit vilsen och ledsen. Flera gånger har jag varit nära att bränna ut mig och jag har gått i terapi i två omgångar för att få hjälp att må bättre. För något år sedan bestämde jag mig för att omskola mig till undersköterska efter att ha jobbat som projektledare i många år och det kändes rätt, att få jobba praktiskt och nära människor. Men under min sista termin började jag jobba extra och hamnade jag på en av de mest krävande avdelningarna på hela sjukhuset, Thoraxkirurgen, med högt tempo, stort ansvar och snabb omsättning på patienter som jag aldrig hann lära känna. Inlärningskurvan har varit otroligt brant och ångesten inför varje arbetspass hög. Slutligen bestämde jag mig för att inte stanna kvar där efter min examen i vår fast jag blev erbjuden och det var rätt beslut. Jag behövde något lugnare. och lugnt blev det ju. På ett sätt.

Senast häromveckan tänkte jag på hur gärna jag skulle vilja ta ett sabbatsår och bara vara jag och jag funderade på hur man skulle kunna finansiera något sådant. Nå, det var ju inte cancer jag önskade mig förstås men ibland tänker jag att om jag klarar detta och inte behöver må alltför jävligt hela tiden, så kommer cancern ändå ha gett mig en present. För nu har jag fått släppa allt utom mitt eget mående ett bra tag. Och jag behövde inte välja det själv och känna mig lat och egoistisk, jag var tvungen. Jag har sällan känt en så stor lättnad som när min läkare sa: ”Nu sjukskriver jag dig i ett halvår till att börja med, du kan inte jobba som undersköterska nu.” Jag var livrädd för att jag skulle behöva packa in cancern i mitt redan överfulla paket och då skulle jag gå sönder. Och förutom detta har jag dessutom fått en present till som jag aldrig haft förut; förmågan att stanna i nuet. För nuet är den enda som är säkert i min tillvaro just nu. Jag vet inte hur jag mår imorgon så mår jag hyfsat idag så gäller det att njuta. Hell, jag vet inte ens om jag lever om ett år. Så för första gången i mitt liv längtar jag inte efter något sen, för jag vet inte om det blir. Men nu finns, varje dag. Ibland kommer nu att vara skitjobbigt, det vet jag. Jag kommer att vara liten och rädd och illamående och ha ont. Men just nu är jag OK och jag har min familj och mina vänner omkring mig. Och det är inte illa.