Då har jag alltså fått cancer, bröstcancer. Det är två veckor sedan jag fick beskedet och jag väntar fortfarande på att jag ska rasa ihop och få världens dödsångest men det känns rätt OK. Lite overkligt men OK. När brevet kom efter mammografin att jag skulle in på ”kompletterande undersökningar” så blev jag inte ens särskilt orolig, det stod ju att det inte behövde vara något farligt utan kanske bara bilderna som var otydliga. Så jag traskade dit och tänkte att de bara skulle ta några foton till. Inte riktigt! Först blev det en vända i någon slags apparat som liknade den vanliga mammografi-grejen men det var tydligen en skiktrönten. Sedan kom en läkare in och gjorde ett ultraljud och till sist fick jag bedövningssprutor för att läkaren skulle göra en biopsi. Vad bedövningsprutorna skulle vara bra fattar jag inte för det gjorde skitont! Efter två ingrepp hade jag tårar i ögonen och jag brukar inte vara gnällig, men det tredje och sista var inte så farligt, det var väl där bedövningen hade hamnat! Läkaren verkade helt lugn ,sa att hon inte såg något annat än att jag var ”tät” och eftersom jag visste att man brukar bli tät av de östrogenplåster jag har tagit det sista halvåret så tänkte jag att det måste vara det. När allt var klart så fick jag en tid för återbesök och så fick jag gå hem. Jag tyckte det verkade onödigt att jag skulle gå dit igen, de kunde väl bara ringa men så insåg jag att för de stackare (inte jag alltså) som fick ett dåligt besked så var det bättre face to face.

Någon vecka senare återvänder jag alltså, helt säker på att de skulle säga att jag var OK. Sitter och chillar i väntrummet när en sköterska kommer förbi och ger mig världens största leende innan hon går vidare. Kändes lite mysko, varför log hon sådär överdrivet mot just mig, vi har aldrig träffats förut och hon ville ju inget. I efterhand tänkte jag att så där ler man mot någon som är i trubbel! Och orsaken att hon kom ut och tittade på mig var att hon ville se om jag hade någon med mig som kunde hålla mig i handen när jag fick mitt besked eller om det skulle bli hennes jobb.

Någon minut senare kommer läkaren ut och ropar in mig och när vi går mot rummet och hon säger: ”Och så ska sköterskan vara med också”, då fattar jag att det här inte är bra. När man får ett bra besked behövs ingen extra person i rummet. Vi sätter oss på varsin stol alla tre och så börjar läkaren tala. Jag minns inte exakt vad hon sa men jag minns andemeningen. och nu i efterhand minns jag också hur fint hon la upp det, lite i taget så jag inte skulle få hela chocken på en gång utan lite stegvis. Summan av vad hon sa var alltså att jag har en stor tumör i höger bröst och den är elakartad, alltså en cancertumör. Jag ska få cellgiftsbehandling och sedan ska de operera bort hela bröstet. Eventuellt blir det strålning efter det. Hela tiden som hon pratar sitter jag helt lugn och säger bara ja och nej och jag minns att det kändes helt overkligt men ändå helt logiskt. Varför inte jag, liksom. Efter en stund säger läkaren: ”Jaså, det här hade du redan förstått?” ”Nej”, säger jag, ”jag hade faktiskt ingen som helst aning, jag var helt säker på att allt var bra så jag känner mig ganska chockad” Det var inte helt sant, jag kände mig inte så chockad men det var som om jag försökte uppfylla deras förväntningar på vad man borde säga i ett sånt här läge. Efter en stund sa läkaren hejdå och jag blev ensam med sköterskan som skulle ge mig en massa praktisk information om vad som väntade. Då kom det några tårar men inte så mycket och kanske mest för att sköterskan var så medlidsam, sånt blir jag alltid helt gråtfärdig av oavsett vad det gäller. Jag hämtade mig rätt snabbt och gick iväg för att ta blodprov och EKG som de hade bett mig. Tänkte att jag borde höra av mig till maken som sitter och jobbar och undrar hur det går men jag vill inte berätta det på telefon så han får vänta. Hela tiden i väntrummet på labbet sitter jag helt förundrad och tänker ”Jag har cancer” om och om igen. Jag tittar på de andra i rummet och undrar om det syns något särskilt på mig, om jag ser konstig ut. Men ingen verkar reagera. Efter en stund ser jag i ögonvrån hur en bekant slår sig ner några stolar bort. Då är jag tvungen att flytta mig till andra ändan av väntrummet så han inte ser mig, det blir för mycket. Jag kan inte sitta och snicksnacka om vädret nu, det går inte, låt mig bara vara osynlig. Jag måste TÄNKA för fan! Men det enda jag kan tänka är ”Cancer, jag har cancer”. Jag känner mig inte rädd eller ledsen, bara helt förundrad. Så overkligt.

Till slut är jag klar med proverna och får cykla hem till maken som sitter och jobbar. Han ropar glatt: ”Hur gick det” men när han ser mitt ansikte förstår han och blir snabbt allvarlig. Jag går in i hans arbetsrum och stänger dörren om mig, tänker att jag inte får skrämma yngste sonen som fortfarande bor hemma. Och sen kommer tårarna! Jag snorar och hickar mot makens axel och försöker förklara vad doktorn sa. Det var förmodligen helt osammanhängande men maken är lugn och metodisk som alltid så efter en stund lugnar jag ner mig och vi kan prata. Vi påminner varandra om att prognosen faktisk är god rent allmänt sett, 90 % av alla med bröstcancer blir botade idag, så det borde faktisk gå bra även om behandlingen blir skitjobbig. Vi berättar för barnen som tar det bra och så småningom är jag mitt vanliga kaxiga jag igen. Det här ska vi bara vinna, den jävla tumören vet inte vem den messar med!