Jag tillhör inte gänget som misstror den medicinska vetenskapen och istället vill testa tusen olika alternativa metoder för att bli frisk. Jag tror stenhårt på att mina läkare är skitduktiga och att de har tillgång till en av de bästa vårdapparaterna i världen. Men jag tror ändå på att jag kan vara med och påverka, både hur jag mår just nu, hur sjukdomen framskrider och den eventuella risken för återfall om jag blir frisk. För mig är det ingen motsättning, den medicinska vården kan gå hand i hand med andra insatser. Och jag tycker det är lite sorgligt hur lite intresse och kunskap som finns i den traditionella vården för sådant som jag tycker känns ganska självklart.
Eftersom jag är en person som läser så började jag leta efter författare som var inne på samma våglängd som jag utan att för den skull vara totala foliehattar. Och jag hittade bland annat den otroligt intressanta boken ”Anticancer”. Den är skriven av en amerikansk hjärnforskare som själv drabbades av en hjärntumör för 15 år sedan och som började leta efter just detsamma som jag: Hur kan jag själv påverka min situation och förbättra mina odds? Eftersom han är forskare har han gått grundligt tillväga och dammsugit världen på relevant forskning i ämnet. Och han har kommit fram till samma sorts slutsatser som jag! Det går att påverka vågskålen, inte att bota sig själv men att förbättra oddsen något, i alla fall för vissa. Samtidigt mår du bättre under din sjukdomstid vilket gör att du kan klara mer än du kanske trodde. Och det är egentligen väldigt basic.
Jag skulle vilja dela in det i tre områden: kost, rörlighet och inre välmående. På dessa tre områdena tror jag att du själv kan påverka hur du mår idag och imorgon. Och det är egentligen inte så svårt eller krångligt. Såklart jag fattar att man inte alltid kommer att orka. Att om man bara spyr hela tiden, har skelettvärken från helvetet eller är så trött att man inte kommer ur sängen så tycker man att den där jävla käcka Anticancer-doktorn kan fara åt helvete. Men så länge jag orkar tänker jag försöka. Så här:
Kost: Grunden för mig är en antiinflammatorisk lågkolhydratkost, det är dit jag strävar. Cancerceller gillar både socker och inflammation. Bort med snabba kolhydrater så mycket det går. Min motivation är just nu på topp (jag vill inte dö!) så jag har skippat socker och vitt mjöl i stort sett helt. Det betyder att den här sockerråttan inte längre äter godis, kakor, pasta, vitt bröd etc. Hon dricker heller inte läsk eller juice. Jag har tidigare gått på LCHF i perioder och mådde väldigt bra på det men har valt att just nu inte gå hela vägen. Jag äter mina mumsiga rågknäckebröd med massor av nyttiga pålägg, jag äter potatis i begränsad mängd och jag äter lite frukt och mycket bär. Jag äter mycket grönsaker och jag försöker variera och tänka färg. (Många olika färger betyder många olika nyttigheter!) Och jag försöker äta fet fisk ofta (rågknäcke med makrill, mmm). Men jag är ingen taliban, jag tror också på att man ska gilla det man äter. Så jag fortsätter med min goda kaviar på frukostägget fast det innehåller lite socker. För ägg utan kaviar är trist. När sonen serverar sin hemmagjorda fläskpannkaka så tar jag en bit. Och så vidare. Och så försöker jag tänka tarmflora. Äter kefir och fermenterade ostar nästan varje dag och dricker makens hemmagjorda kombucha varje kväll. När det gäller kosttillskott är jag lite kluven, tycker egentligen att man ska äta bra mat istället för tabletter. Men i det här fallet känns det logiskt att boosta kroppen så mycket det går så jag har valt tre kosttillskott: En multivitamin, Omega 3 och kapslar med gurkmeja/ingefära (antiinflammatoriskt). Så här borde man ju egentligen äta alltid, vi skulle må så mycket bättre. Men tro mig, jag vet allt om att gilla socker, jag är drottningen av snabba kolhydrater. Och när livet går i full speeed så äter vi ofta helt åt helvete, inte minst jag. Så mycket socker jag har tryckt i mig det sista året för att orka och för att kortsiktigt må bättre, nu funderar jag förstås på om det har försämrat mitt läge och eldat på tumören. Kanske, kanske inte, det får jag aldrig veta.
Rörlighet: Även träning kan ha inverkan på tumörens framväxt enligt vår anticancer-läkare och jag tror honom. I den mån man orkar så borde man försöka röra sig. Helst så att pulsen går upp och man blir svettig i alla fall några gånger i veckan. Det här blir svårt för mig framöver tror jag. För jag är en soffpotatis som älskar att ligga i soffan med en bok och om det finns en ursäkt att inte lämna soffan så hittar jag den. Och det kommer sannolikt att bli gott om ursäkter att välja på framöver; trötthet, värk, illamående m.m. Promenader är jag bra på, särskilt om vi är på landet, jag älskar att gå i skogen! Men fort går det inte, vem vill stressa i skogen liksom. Jag har gått på yoga i perioder, det skulle jag vilja ta upp igen. Men den sortens yoga jag gillar går inte heller så snabbt. Hmm, kanske Friskis & Svettis, det kan ju vara kul om man kommer igång. Min tanke är att jag börjar med att försöka gå längre och lite snabbare promenader, och så försöker jag komma iväg på yoga, sen får vi se. Lite klen början, jag vet…
Det sista benet är inte det minst viktiga: inre välmående. Lätt att säga tulipanaros, man mår ju inte så jädra toppen när man fått en cancerdiagnos men vad jag är ute efter är att försöka hitta stunderna där man kan känna ett inre lugn, kanske till och med en stunds glädje. För mig är det lätt att peka ut vad det är som får mig att må bra: familj, vänner, naturen, djur, böcker. Verktyg för att varva ner är en skogspromenad, massage eller yoga eller en sovmorgon med maken där vi ligger intrasslade under ett varmt täcke och lyssnar på ”Så funkar det” med Anders och Måns (favorit!). För någon annan är det något helt annat, kanske vet du inte ens vad om du är van att prioritera ner dig själv hela tiden.
Ta reda på det och avsätt tid, because you´re worth it!
De här tre benen tror jag är viktiga i cancervården, de kan sannolikt göra skillnad,i alla fall för vissa. Och de kan hjälpa oss att må bättre under sjukdomsperioden. Ändå är de helt ignorerade i den medicinska vården, inte intressanta. Man undrar varför när det finns seriös forskning som visar på positiva effekter? Jag tänker att det handlar dels om att kunskapen är låg, man får helt enkelt inte lära sig om sådant här på läkarutbildningen. Och nya rön kommer snabbt nu, nya kunskaper länkar kost, tarmflora och inflammation till en rad sjukdomar, det är svårt att hänga med. Och dels har vi ett sånt otroligt stuprörstänkande i vårt samhälle; den som har hand om medicinen vet inget om kost, den som har hand om kosten vet inget om inre välmående osv.
Vad skulle hända om de började träffas och prata? Kanske stavas det HELHETSSYN?