Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt. Som midsommar till exempel. Det skulle bli en riktigt skön midsommar på landet, äta middag på verandan, luftsa i skogen, ta det lugnt. Planen var att vi skulle låna en bil av en snäll kompis, jag skulle köra runt och fixa alla grejer till hönsen som jag ska låna och sen skulle jag och yngste sonen köra upp till stugan på torsdagen med grejerna. Maken som kom med tåget från Stockholm på onsdagskvällen skulle hoppa av vid stugan och vänta på oss där. Timat och klart in i minsta detalj! Mitt enda orosmoln var att jag mått väldigt illa hela veckan, värre än vanligt, det värsta brukar ju släppa efter ca 5 dagar efter cellgifterna men nu hade det varit ovanligt ihärdigt. Och det var mycket som skulle fixas innan vi kunde åka. Men jag höll tummarna och körde på.

Och det gick länge riktigt bra. Jag hämtade bilen på torsdagsmorgonen, gjorde alla mina ärenden utan alltför mycket illamående, tankade bilen och hade till slut bara ett stopp kvar, att hälsa på mina föräldrar och säga glad midsommar innan vi åkte. Jag hade parkerat bilen och skulle bara slinka in och handla en tidning och en blomma till föräldrarna när det small till i magen. En intensiv värk började sprida sig, det kändes som om det satt några elaka varelser där inne och gjorde tusan nålar på mina inälvor, om och om igen. Det gjorde så ont att jag började kallsvettas och jag fick ställa tillbaka tidningen och återvända till bilen. Väl i bilen la jag mig ner med huvudet på passagerarsätet och bara kved: ”snälla, snälla, inte här!” Jag visste inte om jag skulle kräkas eller något ännu värre, jag visste bara att någon måste vara så snäll och ta bort den här inre tortyren. Efter vad som kändes som flera timmar insåg jag att jag måste ta mig samman och se till att komma hem. Det kändes som om jag bara fick komma hem till min säng och lägga mig där så skulle allting bli bättre.

Och på något vis tog jag mig hem. Jag körde alldelses för fort och vid varje rödljus lade jag ner huvudet på ratten och kved om och om igen: ”snälla, snälla, sluta”. När jag närmade mig hemmet så insåg jag att jag skulle bli tvungen att hitta en parkering men vid det laget gav jag fullständigt tusan i böter och parkeringsvakter, fanns det ingen parkering så skulle jag parkera precis var som helst. Men det FANNS en parkering, precis utanför huset, jag trodde knappt det var sant! Så jag gjorde århundradets sämsta fickparkering och vacklade ut. Någonstans i mitt förvirrade huvud fick jag för mig att jag måste ha med mig påsen med färskvaror som jag köpt till föräldrarna så den släpade jag med mig men att ta mig bort till parkeringsautomaten fanns inte på kartan. Skit i böterna! När jag äntligen kom in på gården så insåg jag att jag aldrig i helvete skulle kunna ta mig och min tunga påse upp för våra fyra trappor, det gick bara inte. Sen jag började med medicinerna har jag fått svårare och svårare att ta mig upp och måste numera vila på vägen, men i mitt tillstånd och med min påse var det helt kört. Vet inte varför jag inte bara släppte påsen och lät den ligga men det slog mig aldrig. Då uppenbarade sig en ängel, en ung och snäll kvinnlig brevbärare! Och jag som aldrig ber om hjälp insåg att det är bara att överlämna sig. Så jag sa som det var, att jag var sjuk och gick på starka mediciner, att jag just blivit dålig och inte trodde att jag skulle kunna få upp min påse för trapporna och skulle hon kunna hjälpa mig? Och det gjorde hon. Hon tog påsen och försvann medan jag började släpa mig själv uppåt. Två trappor klarade jag, sen föll jag ihop. Så när den snälla brevbärerskan kom ner igen så hittade hon mig liggande som en trasa i trappan med kallsvetten rinnandes nerför ansiktet. Stackars henne! Men hon var en tjej med hjärtat på rätta stället, hon tog resolut mina resterande grejer ifrån mig och lyckades på något sätt få mig att resa mig upp. Sen gick hon bredvid mig hela vägen upp till lägenheten och såg till att jag kom in genom dörren. Vilken pärla! Jag tackade så mycket och sen var jag äntligen hemma i min egen säng. Så himla skönt!

Jag ska bespara er alla detaljer men jag kan säga att det hela utvecklade sig till en riktigt präktig magsjuka och det tog åtskilliga timmar inan det började lugna sig. Förmodligen min mage som fått nog av alla mediciner. Så jag fick inse att midsommar inte skulle bli som den var tänkt och istället för att vi åkte ut till landet så fick maken komma hem till stan. Min midsommarmiddag nästa dag blev kokt ris med äppelmos. Måltidsdryck: vätskeersättning. Inte riktigt lika gott som makrill med färskpotatis men, det är klart, efter att inte kunnat äta något på två dagar så är kokt ris inte så dumt. 🙂 Och nu är det söndag och jag känner mig mycket bättre. Igår kom vi ut till stugan och jag planerar att stanna här ett tag. På torsdag kommer mina lånehöns och solen skiner. Livet är inte så dumt ändå!

Det jag tar med mig från det här äventyret är minnet av hur jag liksom gav upp helt och hållet och överlämnande mig till en främmande människa. Det tror jag aldrig jag har gjort förut. Jag är en typisk ”kan själv”-typ som avskyr att be om hjälp. Men så här i efterhand när jag tänker på hur jag låg i trappan, helt uppgiven, så finns det något fint och vilsamt i det ändå. Jag bad om hjälp för det fanns inget annat att göra. Och jag fick den, utan någon som helst tvekan. Jag kanske borde prova det fler gånger, man behöver kanske inte alltid klara allting själv?

Det förra inlägget handlade om hur dåligt jag mådde i veckan så nu tänkte jag kontra med ett inlägg som handlar om roliga saker som händer just nu. För det är några riktiga toppengrejer på gång!

Först, låt oss prata ekonomi. Det är helt oundvikligt om man blir långtidsjukskriven, särskilt om man som jag de sista åren har prioriterat att jobba så lite som möjligt och istället vara ledig för att göra annat så mycket som möjligt. Karriär, konsumtion och prylar känns mindre och mindre intressant. Att samla i ladorna har aldrig varit riktigt min grej heller, pengar ska brinna! Dessutom har jag de sista månaderna jobbat deltid med ett extremt låglönejobb, undersköterskans, och jag fick till och med bara en biträdeslön eftersom jag var under utbildning. Ni kan ju räkna ut hur den här sjukpenningen ser ut! Maken tjänar ju betydligt bättre som IT-konsult och är dessutom förnuftig nog att ha lite sparat men jag vill helst inte låta honom betala för min livsstil. Det känns inte rätt att han ska försaka grejer han tycker är roliga och har förtjänat för att jag är en sorglös typ även om han gärna gör det och aldrig klagar, den raringen. Kan själv är ju mitt motto! Så jag har känt mig lite bekymrad över min ekonomi framöver. MEN, nu kommer vi till det roliga! Det visade sig att jag har en sjukförsäkring som jag inte ens kommer ihåg att jag har tecknat (maken var säkert inblandad!) och som täcker diagnoser som bröstcancer. Och i dagarna får jag ut 50 fräscha tusenlappar i ersättning som jag kan göra vad jag vill med. Hurra!! Ja, jag vet, inte låta pengar brinna nu utan använda dem förnuftigt så det räcker att dryga ut kassan med fram till jul när jag förhoppningsvis är igång och jobbar igen. Jag lovar! Tror jag… 🙂

En annan sak som känns riktigt härlig just nu är att jag ska flytta ut på landet ett tag. När det är sommar vill man ju vara på landet så mycket som möjligt och förutom behandlingarna var tredje vecka så finns det inget som tvingar mig att vara i stan. Endast yngste sonen bor kvar hemma och han klarar sig själv och maken kommer att åka lite fram och tillbaka mellan stad och land. Ja, maken är ju en sån där märklig typ som tycker stan är bäst och landet är skönt i ungefär tre dagar, sen börjar det krypa i kroppen på honom. Man fattar det inte men han är ju trevlig och klok i övrigt så det får gå.

När jag väl hade kommit på att jag kan bo på landet föddes nästa tanke. Jag har ju alltid drömt om att ha höns! Varför inte hyra några sommarhöns och installera dem i vårt gamla utedass? Med lite justeringar så blir det hur fint som helst! Och jag får trevligt sällskap, en anledning att resa mig ur soffan och lite förströelse när illamåendet sätter in. För att få lite tips och råd la jag ut denna tanke i en hönsgrupp som jag följer på Facebook (ja, jag är lite udda), jag berättade om min diagnos och om mina tankar på att ha höns på utedasset över sommaren. Och reaktionen blev omedelbar och helt underbar! Så mycket pepp och kärlek och tips som strömmade in från dessa hönsentusiaster! Och minst tre personer erbjöd mig höns, till skänks eller till lån. Resultatet blev att en helt underbar tjej kommer och levererar tre höns + foder till stugan efter midsommar och hon vill inte ha betalt för att låna ut hönsorna. Kan man tänka sig, sånt här ger en hopp om mänskligheten!

Min hjärna slutade förstås inte snurra där utan jag började genast se mig om efter fler djur. Jag är och har alltid varit en hopplös djuroman. Och en annan sak jag drömt om länge är ju förstås en hund! Jag har haft två hundar tidigare men mitt liv har inte varit lämpat för hund på mycket länge, för mycket jobb och ett liv i innerstan. Inget kul liv för en hund! Men jag har alltid tänkt att en dag är det dags för vovve igen. Nej, bli inte rädda nu, jag har INTE köpt en hund, inte ens jag är så ansvarslös. Men jag följer inte bara hönsgrupper (två!) på Facebook utan dessutom den mycket seriösa och hundälskande organisationen Hundstallet. Och de behöver ibland kortvariga jourhem till hundar som blir ledsna av att bo på institution medan de väntar på sitt nya hem. Så jag har varit i kontakt med dem och beskrivit min situation och vi har kommit fram till att jag eventuellt skulle kunna ta hand om en gammal snäll hund på prov några veckor eller så. En som följer med mig på mina långsamma skogspromenader och gillar att ligga på verandan och chilla resten av tiden. Jag hade mina ögon på en snäll gammal hunddam med kloka ögon men hon verkar ha hittat ett hem nu, skönt för henne. Men det finns en liten vänlig hundfarbror med behov också. Kanske blir det han som blir min verandakompis ett tag. Eller någon annan. Det ser jag fram emot!

Så ni ser, att vara sjuk kan ha sina välsignelser också, det händer roliga saker även i mitt liv. Och igår firande jag och sonen lite medan maken var iväg på galej. Jag har ju lovat mig själv att bekämpa tumören på mitt sätt och det gör jag bland annat genom att äta bra. Inget socker eller vetemjöl ska göda någon tumör eller göra mig extra trött, jag behöver all energi jag kan få. Och jag har varit duktig! Men i veckan som gått har tamigtusan ingenting smakat bra och igår blev jag för första gången på länge sugen på något: pizza! Så vi bestämde att släppa loss och go bananas på varsin pizza från Dominos (som dessutom levereras vid dörren, hehe) och en helbalja lightläsk. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag och njöt av varje tugga! Denna dagen, ett liv!

Min korta ”semester” är över och i tisdags fick jag min tredje cellgiftsbehandling. Denna gång fick jag dessutom en ny medicin som ska stärka skelettet och som jag ska få intravenöst en gång i halvåret i tre år. För att ytterligare boosta mitt skelett ska jag ta kalktabletter en gång om dagen i tre år. Inga problem, jag ska bara komma ihåg det…

Jag var beredd på den vanliga reaktionen efter behandlingen, lågintensivt illamående och trötthet men igår blev jag riktigt dålig. Jag fick feber, jätteont i kroppen och jag mådde fruktansvärt illa. Ni vet, så illa att man inte kan göra någonting; inte läsa, inte titta på TV, bara rulla runt och tycka synd om sig själv. Jag har också fått stränga order sedan tidigare om att ifall jag någon gång får feber över 38 grader ska jag alltid ringa sjukhuset. Febern hoppade lite upp och ner runt 38 ett tag men när termometern till slut visade 38,8 så ringde jag och blev ombedd att komma in så de kunde ta prover. De ville kolla hur mina vita blodkroppar låg för att se om kroppen kunde hantera febern själv, annars blir det antibiotika intravenöst. Så det var bara att ta sig samman och ta en taxi till sjukhuset, hela tiden sägandes till mig själv: ”inte kräka nu, Ekne, inte kräka nu”. Som tur var var maken med som moraliskt stöd. och till slut (det kändes som tre timmar men tog väl tio minuter) var vi framme och proverna togs medan jag fortsatte min inre mumlande: ”Inte kräka nu, Ekne, inte kräka nu”. Och jag klarade att inte kräka och sen fick vi åka hem igen. Skönt!

Men någonting var mystiskt. Febern och värken berodde sannolikt på den nya medicinen sa experterna, för proverna var bra. Men varför mådde jag så fruktansvärt illa, mycket mer än jag brukar? Och plötsligt kom jag på det: Jag hade glömt att ta mina kortisontabletter efter cellgiftsbehandlingen! Så himla klantigt! Dagen efter behandlingen ska man ta tolv tabletter, nästa dag 8, dagen efter 4. Och jag hade nu alltså missat första dagen och nästan hela den andra. Jag fick ringa sjukhuset igen för att höra hur jag skulle göra och det var bara att börja ta dem från början, så det gjorde jag, snabbt som tusan. Och sedan blev det långtsamt bättre. Nu har jag sovit hela natten, vaknade badande i svett med urvridningsbara lakan (isch) men SÅ mycket bättre. Febern är borta, värken är borta och illamåendet lyser just nu med sin frånvaro. Jag vet att det lågintensiva illamåendet kommer att dyka upp igen och att jag kommer att vara trött men det kan jag handskas med. Jag är bara så lättad att jag kan gråta över att jag fungerar igen. Hoppas jag slipper fler såna dagar, det säger jag bara, puh !

Vilken fantastiskt vecka jag har haft! Vi är nu i den veckan som jag kallar den medicinfria veckan, alltså veckan före varje cellgiftsbehandling när man inte tar några mediciner. Illamåendet har släppt, skelettvärken från sprutorna är borta och man mår ungefär som vanligt. Förra gången jag hade medicinfri vecka så blev jag förkyld och låg i sängen och mådde pyton så den här veckan har varit extra fantastisk. Och det är ju så med sjukdom, att när man för en gång skull mår bra så är det extra pangfenomenaliskt. Enkla saker som en promenad eller en fika med en vän blir helt fantastiska upplevelser. Jag hoppas att jag kan bevara något av det sättet att njuta av tillvaron när (eller om, peppar, peppar och snälla Murphy) jag blir frisk.

Och jag har verkligen passat på den här veckan, det har varit aktiviteter varje dag; lunch eller fika med kompisar, en utflykt med tåg till Göteborg för att träffa min fina kusin, firning av sonen som fyller år och idag ska maken och jag åka ut till vår sommarstuga och bara njuta. För det är ju några dagar kvar tills cellgiftseländet bryter löst igen så det gäller att suga ut det sista. Det känns som om jag har semester och som att jag har fått ny styrka att orka med vad som än kommer.

Det finns ytterligare två orsaker till att jag mår så bra. Den ena är att jag har gjort en mammografi och ett ultraljud för att kolla läget och de visade på att tumören har krympt! Efter två behandlingar kan man alltså se en märkbar förbättring. Vi är förstås otroligt lättade och glada över att det verkar gå på rätt håll. Såklart är jag inte botad och det kan fortfarande svänga åt vilket håll som helst men nu vet vi att cellgifterna har haft verkan så nu känns det lättare att kämpa på! Fyra behandlingar kvar! Jag har också fått besked om att operationen troligen blir i september och sedan blir det tre veckors strålbehandling i oktober. Allt detta förutsatt att tumören fortsätter att minska förstås.

Den andra orsaken till att jag mår bra just nu är att jag, som jag tidigare skrivit, slutade med socker och vetemjöl när jag fick min diagnos. Jag har också försökt äta mycket mera grönsaker och tänka antiinflammatoriskt och på att få en bra tarmflora. Den sortens ätande får mig alltid att bli mycket piggare men tyvärr brukar jag dimpa ner i sockerträsket igen efter en tid. Nu har jag ju emellertid en väldigt stark motivation som ni förstår så jag fortsätter med min nya förbättrade kost med några få, väl valda, undantag. Och nu när jag har en bra vecka så känner jag hur mycket piggare jag blivit. Mitt fokus med kosten har ju helt och hållet varit att försämra tumörens förutsättningar att växa och att ge mig själv mer ork under behandlingen, vikt och sådant har jag helt struntat i men nu har jag faktiskt gått ner tio kilo. Det behövdes, jag var på väg mot en rätt ordentlig övervikt och det känns extra bra när man vet att övervikt eldar på cancer. Så bort med det extra fläsket! Och det känns riktigt skönt, jag har inte bara blivit piggare i knoppen, jag har också blivit lättare i kroppen. Hurra!

Jag var kanske lite för snabb när jag skrev sist att jag mår ungefär som efter förra behandlingen. För det har inte riktigt blivit så. Jag har mått mycket mer illa denna gången, inte så jag kräks eller så men ett sånt där segt lågintensivt illamående som dödar ens energi och lust att göra något. Så länge jag ligger ner så känns det oftast OK men när jag ska upp och aktivera mig så blörk! Så det har blivit mycket ligga i soffan denna veckan. Ja, jag vet, jag borde röra på mig men blä vad det tar emot. Några promenader har det blivit i alla fall, det får duga just nu. Jag har nu också drabbats av det sk betingade illamåendet som jag har hört talas om.

De säger att det finns tre olika sorters illamående när man får cellgifter. Dels det akuta illamåendet som sitter i någon dag efter behandlingen. Dels det mera långdragna som kommer sedan och varar typ en vecka tror jag. Och dels det betingade som utlöses när man gör något eller äter/dricker något som påminner en om situationer där man mått illa. Jag mår alltid extra illa när jag ska ta mina sprutor t.ex. eftersom jag vet att de kommer att få mig att må illa en stund senare. Jag har helt plötsligt fått svårt att ta tabletter, det har aldrig varit ett problem förr men nu är det en kamp att svälja ner dem. Bara att hålla dem i handen utlöser illamående. Och så har jag fått svårt för Vichyvatten som jag dricker varje dag för att hålla munsvampen borta. Ja, det ska vara riktigt vichyvatten för det innehåller något särskilt som motverkar munsvamp, minns inte vad det var. Bikarbonat? Vanligt bubbelvatten har inte samma effekt sägs det. Och det är nog inte helt taget ur luften, när jag jobbade på Thorax så fick patienter med munsvamp alltid vichyvatten. Men vichy smakar lite speciellt tycker jag, inte alls lika gott som vanligt mineralvatten.

En ny sak som dykt upp denna gången är blåsor och sår i munnen, en vanlig biverkning av cellgifter. Kanske beror det på att jag har fuskat lite med vichyvattnet de senaste dagarna för att minska det där betingade illamåendet. Dumt! Får genast börja dricka vichy igen och försöka ”lura” mig själv genom att ösa ner citron och frysta bär så det smakar annorlunda. Det kan gå! Än så länge är inte blåsorna så farliga, jag kan äta som vanligt. Jag har hört att man kan få det väldigt jobbigt av munsåren, vissa kan inte äta utan svåra smärtor. Hoppas jag slipper det! Metallsmaken i munnen som man ständigt har gör ju inte saken bättre, saker smakar ganska konstigt. Nu har jag i alla fall fått en ny craving som jag är mycket nöjd med. Jag vill ha Kefir med havreflingor, skivade färska jordgubbar och färska blåbär. Så himla gott och dessutom nyttigt, kan inte bli bättre!

Skelettvärken är här igen på grund av sprutorna men jag använder min värmedyna och tar även lite Alvedon när det blir jobbigt så det får gå. Imorgon tar jag sista sprutan för den här gången och sen försvinner värken förhoppningsvis, det gjorde den förra gången, efter bara någon dag. Sen hoppas jag på en hyfsat bra vecka fram till nästa behandling. Jag har bokat in lite trevliga fikor med folk och hoppas kunna orka ta tåget upp till Göteborg och träffa min trevliga kusin, det var länge sen. Det gäller att passa på att njuta när man orkar och kan så håll en tumme för att nästa vecka blir en vecka fri från alltför mycket illamående och värk. Det känns som om jag är värd det!

Andra cellgiftsbehandlingen (av sex) är i full gång och än så länge känns det ungefär som förra gången. Jag var snabbare med mina extra anti-illamående-tabletter denna gången och kanske var det därför jag slapp ligga i fosterställning och må pyton hela första kvällen, tack för det! Sonen hade gjort grönsakssoppa första kvällen och jag kunde till och med äta lite. Hurra! Annars känner jag mig ungefär som förra gången; lite konstig, illamående som kommer och går, metallsmak i munnen, trött. Nu har jag börjat med sprutorna igen, de ska tas i magen varje dag i åtta dagar och förmodligen kommer skelettvärken snart igen, jag är beredd med min värmedyna. En snäll f.d. kollega har dessutom lånat ut ett värmebälte till mig som man kan ha på sig hela tiden och som ska minska värken, det ska jag prova. Jag märker också att illamåendet minskar när jag äter så jag försöker se till att äta hyfsat ofta. Särskilt hungrig blir jag inte nuförtiden så jag äter efter klockan och illamåendet, funkar ganska bra.

Håret hänger kvar fortfarande konstigt nog fast nu är det VÄLDIGT tunt. Jag ser inte klok ut på det hela taget, som någon galning i en film. Ja, det får väl hänga där det hänger tills det trillar av, men nu blir det mössa eller sjal varje gång jag går ut. Man vill ju inte skrämma slag på folk! Jag har tränat lite på att vira turbaner av sjalar och det går faktiskt riktigt bra nu och ser inte så himla tokigt ut. Fast det är ju så mycket enklare att bara dra på en mössa, så så länge det inte blir för varmt så gissar jag att det blir mössa för det mesta och sjal när jag vill se lite snyggare ut. Retligt nog har min favvomössa försvunnit innan jag ens hann använda den en enda gång. Det var en enkel grå sak men så himla skön! Jag får väl försöka städa lite så kommer den väl fram hoppas jag. Städning är inte min favoritgren och när man är lite halvtrött (eller heltrött) mest hela tiden så skjuts det gärna upp…

Jag märker mer och mer hur viktigt det är för mig att få göra detta på mitt sätt och det har visat sig att mitt sätt kanske inte var vad jag trodde. Så fort jag fått diagnosen så snodde jag min vana trogen iväg till bibblan och lånade en hel hög böcker om bröstcancer. Tänkte att jag skulle vilja läsa om hur andra har upplevt det. Och jag ser verkligen fram emot att få läsa de böckerna. Men inte nu. Det slutade med att jag lämnade tillbaka allihop igen, olästa. Samma sak gäller för att vara med i cancergrupper på Facebook eller när folk i all välmening försker skapa kontakt mellan mig och andra med bröstcancer. Jag har ingen lust! Jag har funderat på om det är rädsla eller förträngning det handlar om men jag tror inte det. Jag har ju inga problem med att prata om min sjukdom eller att fundera kring att jag faktiskt kanske dör av den. Jag vill nog bara köra mitt eget race, helt opåverkad av hur andra har upplevt det. Sån har jag varit i hela mitt liv tror jag; kan själv! Och ingen ska berätta för mig hur jag ska känna det. Fånigt kanske men så är det.

En annan sak jag har bestämt mig för är att jag inte ska skapa onödig oro hos mig själv. Fast jag kan verka tuff är jag förstås inte opåverkad, klart att jag ibland oroar mig för om jag ska klara detta. De flesta överlever men inte alla. Och vad är det som säger att just jag har tur? Det känns viktigt att de tankarna och den oron får finnas, ibland är det bra att släppa fram det tror jag, annars spricker man. Men jag behöver tänka positivt om jag ska orka. Och det gör jag, jag är helt enkelt inte typen som oroar mig särskilt mycket för vad som ska hända längre fram. Så för det allra mesta mår jag bra rent själsligt och känner mig hoppfull. Och för att kunna fortsätta med det så har jag bestämt mig för att följa min läkares råd och inte googla om min sjukdom eller leta information på annat håll. Jag vet ju vilken slags tumör jag har och hur stor den är etc. Men jag lyssnar på vad min läkare säger om detta och nöjer mig med det. Jag har heller inte pressat min läkare på mina överlevnadschanser i procent som jag hör att många gör. För vad säger det egentligen mer än genomsnittet i en stor grupp med samma sorts tumör som jag? Det säger inget om mig, jag kan ligga både bättre och sämre till än genomsnittet. Så jag litar på min läkare och att han berättar det som jag behöver veta. Och han är lugn som en filbunke, säger att jag har en hyfsat snäll och långsamväxande tumör och det just nu inte finns något som talar emot att jag så småningom blir frisk. Det kanske kommer andra besked längs med vägen, det vet vi inget om. Cancer är en lurig sjukdom. Men just nu är det det som gäller!

Nu har jag klarat av första varvet av sex i min cellgiftsbehandling. I alla fall i denna omgången, vi får hoppas det inte behövs fler. Idag börjar andra varvet, dags för cellgiftsbehandling nummer två. Jag är medveten om att det kan bli värre för varje gång så jag vet inte exakt hur jag kommer att reagera men det känns ändå skönt att ha klarat av en omgång nu, så rent praktiskt vet jag hur det går till i alla fall. Själva behandlingen kändes ingenting förra gången, jag låg i en säng i två timmar och läste och pratade med min sköterska medan giftet droppade in genom min Piccline i armen. Efteråt var jag ganska uppskruvad och kände mig lite full, kunde liksom inte sitta still fast jag var ganska yr i knoppen. På kvällen kom illamåendet och jag fick lämna middagsbordet väldigt snabbt och gå och lägga mig. Sen fick jag ligga hela kvällen och det enda jag till slut lyckades få i mig var lite kefir. Jag spydde dock aldrig, har hittills inte spytt på hela tiden vilket jag är väldigt förvånad över. Jag brukar ha lätt för att spy. Men precis som min doktor sa: ”Vi har bra mediciner mot illamående nuförtiden.” En timme före cellgiftsbehandligen tar man en dunderpilla som dämpar illamående i fem hela dagar! Sen får man en annan sorts pilla med sig hem som också motverkar illamåeende och som man kan ta vid behov. Tack för det, doktorn! Illamåendet svävar över hela tillvaron de första 1-2 veckorna men det har hittills varit hanterbart och dessutom kunde jag ändå äta förutom den första dagen, det kändes till och med som om ätandet dämpade illamåendet. Ni minns kanske mina cravings efter kött, särskilt rostbiffsmackor. Det ska bli intressant att se om jag får samma ideer denna gången :-).

Dagarna efter behandlingen äter man en hel massa kortisontabletter och sedan börjar spruteländet. Den värsta delen av behandlingen om ni frågar mig! I åtta dagar i följd ska man ge sig själv en spruta i magen för att boosta de vita blodkropparna som tar mycket stryk av cellgifterna. Jag gillar INTE sprutor och det gör ganska ont, dessutom har de jobbiga biverkningar i form av muskel- och skelettvärk. Ni minns kanske min ryggvärk, den var inte kul. Men nu är jag beredd med min värmedyna! När sprutorna var avklarade så släppte äntligen värken och den sista veckan var ganska OK, förutom att jag blev förkyld och fick ligga i sängen. Det hoppas jag att jag slipper i nästa runda. Ja, och förutom tröttheten då, den slipper jag inte verkar det som. Jag kan inte vara igång så länge förrän tröttheten klubbar mig och jag måste vila. Men jag har vant mig ganska bra vid den nu och jag planerar dagen med korta snuttar av aktivitet och sedan vila emellan. Tur man är sjukskriven, jag hade aldrig klarat att jobba!

Så summa summarum så gick första gången ganska bra, och jag hoppas att det inte blir mycket värre under nästa omgång. Det finns ju andra roliga biverkningar man kan få som jag har sluppit hittills som t.ex svamp och sår i munnen som ger svårigheter att äta. Jag dricker vichyvatten varje dag och hoppas att det ska verka förebyggande. Jag vet att jag borde komma igång med någon form av träning för att orka bättre i långa loppet men det tar emot när man är så här trött. Vi får se hur det går…

När det gäller håret så trillar det långsamt av, strå för strå och jag hjälper till genom att borsta mig mycket. Lika bra att bli av med det! Det är förbluffande hur mycket hår man har på huvudet, det känns som om jag har dragit av kilovis med hår den senaste veckan och inte förrän nu börjar det synas ordentligt. Jag ser ut som en nittioåring i huvudet. Igår hade jag mösspremiär, det kändes ganska märkligt att gå ut med mössa i den strålande vårsolen men det funkade bra. Jag har flera fina sjalar också men jag måste bli mera av ett sjalknytningsproffs innan jag använder dem i offentligheten, det kommer att kännas jobbigt om de trillar av mitt bland en massa folk. Egenligen bryr jag mig inte så mycket för egen del, men det kan bli pinsamt för andra känner jag, om jag helt plötsligt står där med skallen bar och de inte vet vilket håll de ska titta. Och sen ska jag försöka få på sjalen igen utan spegel. Nä, jag får nog träna lite mer först på hemmaplan innan jag får den där underbara nonchalansen som vana sjalbärare har, de som bara sveper sjalen om sig i konstfulla veck och ser fantastiska ut. Jag är inte riktig där än, det blir mest en massa konstiga bullar och knölar på huvet, inget konstfullt alls. 🙂

Har tillbringat två dagar i Stockholm där jag hälsade på äldste sonen som bor där. Maken jobbar i Stockholm tre dagar i veckan och ibland hänger jag på och bor på hans hotell med honom. Trevligt att få lyxa till det lite i huvudstaden, få krama sonen och även våra goda vänner som också jobbar där! Jag mådde fortsatt bra när jag var där även om tröttheten gjorde att jag fick vila ofta. Hemresan tog lång tid på gund av något arbete som SJ höll på med så jag fick åka till Älmhult och sedan byta till buss resten av vägen till Malmö. Kände redan då att jag började känna mig kass med snuva och ont i halsen och när jag kommit hem så ville jag bara gå och lägga mig. Då hade jag förkylningsvärk i hela kroppen med så det fick bli sängläge. Cellgiftsbehandligen drabbar de vita blodkropparna hårt och det är ju de som sköter infektionsbekämpningen i kroppen. Så en vanlig förkylning kan bli både jobbig och långvarig. Bara jag nu inte får feber! Feber betyder att de skjuter upp cellgiftsbehandlingen på tisdag och det vill jag ju INTE. Jag är inställd på fajt så låt mig fajtas, för bövelen!

Nu börjar också håret falla av på allvar. Jag känner mig som en golden retriever under vårfällningen, vart jag än går så drösslar det hårstrån från mig och jag plockar ständigt hår ur maten och ur munnen när vi äter. Fräscht! 🙂 Om jag drar handen genom håret följer ett stort knippe hårstrån med. Konstigt nog ser håret ut ungefär som vanligt fortfarande fast det här har hållit på i flera dagar, vi har uppenbarligen VÄLDIGT många hårstrån på huvudet! Så det här kommer nog att hålla på ett tag. Det ska bli intressant att se om allt kroppshår åker med. Jag kan konstatera att håret ”därnere” också är på väg, men det är tydligen olika för olika personer om t.ex. ögonfransar och håret inuti näsan försvinner. Enligt min sköterska kan det bli lite jobbigt med rinnande ögon och näsa, de där håren fyller ju en viktigt funktion. Vi får hoppas att de stannar kvar!

En lite lustig och gullig sak är att många omtänksamma människor gärna vill tala om för mig hur fin och vacker jag kommer att vara utan hår. Det är sannolikt inte sant, jag har riktiga dumboöron som står rakt ut, men vad många inte förstår är att DET GÖR INGENTING. Mitt behov av att se söt och gullig ut har minskat med åren och nu vid 54 är det nästan obefintligt. Visst är det trevligt om jag ser mig i spegeln och blir nöjd med vad jag ser men om jag har en dålig hårdag (eller inget hår alls, haha) så bryr jag mig inte särskilt. Annat är viktigare nuförtiden och den tid jag tillbringar framför spegeln under en dag är mycket kort. Jag kollar i spegeln när jag ska borsta håret på morgonen. Punkt. Överhuvudtaget så är jag väldigt trött på den här selfie-kulturen där vi ska ta kort på oss själva och lägga ut på sociala medier och folk ska bedöma vårt utseende. ”Vad vacker du är!”, ”Vilken snygg frisyr!” osv. Varför är det viktigt? Själv vägrar jag selfies om jag inte vill visa något särskilt. Och jag försöker att aldrig kommentera någons utseende utan fokusera på annat. Känns viktigt tycker jag. Så ni omtänksamma människor, jag älskar er men ni kan sluta trösta mig för att jag ska bli skallig. Mitt problem är att jag har en dödlig sjukdom. Att jag ska vara utan hår i några månader och sedan få tillbaka det känns inte som ett problem för mig. Andra känner annorlunda, det har jag full respekt för. Min mening är absolut inte att håna någon eller att vara otacksam, alla har rätt till sina känslor kring detta. Och om ni visste vad glad jag blir för alla hälsningar och all pepp jag får nu sedan jag blev sjuk, det gör all skillnad i världen!!

Nu har jag hamnat i en bra period, sista veckan före nästa cellgiftsbehandling. Min sköterska sa till mig tidigare att om jag ska planera in något jag vill göra så ska jag alltid satsa på denna veckan. Medicinerna har mestadels gått ur kroppen så värken och illamåendet har tagit en paus. Tröttheten finns kvar men den kan jag leva med. Eftersom jag är sjukskriven så kan jag ju vila när som helst, otroligt skönt. De sista dagarna med sprutorna blev värken i ryggen ganska jobbig men jag hittade en elektrisk värdedyna på Clas Ohlson som var superskön. Den tog inte bort värken helt, men den blev helt klart lättare att stå ut med. Så skönt att slippa gå på smärtstillande hela tiden, jag vill helst ta så få mediciner som möjligt. Jag var rädd att ryggvärken hade kommit för att stanna men ett par dagar efter att jag slutat med sprutorna så var den borta, helt underbart. Jag inser att den kommer igen när jag tar nästa omgång sprutor men nu är jag beredd och har min värmedyna, min nya bästa kompis!

Håret är fortfarande kvar men nu är det nog dags när som helst. De har sagt åtta dagar till tre veckor efter cellgiftsbehandlingen och nu har det gått två veckor. När jag drog handen genom håret i morse för att testa som jag gör varje dag så fick jag bra många fler strån i handen än vad jag brukar, så något är på gång tror jag. Min sköterska säger att man brukar känna det i hårbotten, de kliar eller känns konstigt men än så länge känns allt som vanligt. Jaja, det kommer när det kommer, men nu när jag vet att det kommer att hända så får det gärna sätta igång. Lika bra att få det gjort liksom och dessutom är jag rätt nyfiken på exakt hur hemsk jag kommer att se ut. Toker eller Dobby, det är frågan! 🙂 Den största nackdelen med att bli skallig tror jag för min del kommer att bli medlidandet. Man ser ju plötsligt så himla sjuk ut och det kommer att bli många huvuden på sned och medlidsamma blickar. Det avskyr jag!

Jag fortsätter att äta hyfsat nyttigt, inget socker eller vetemjöl med några få undantag. Känner dock att jag är lite för dålig på att äta grönsaker. Visst äter jag sallad till maten varje dag med olika grönsaker och groddar i och jag gör goda rågknäckemackor med grönsaker på men jag känner ändå att jag vill växla upp lite. Större andel grönsaker på tallriken och mer helvegetarisk mat till middag i veckorna är mitt mål. Köpte boken ”Plåtmat” igår som jag tidigare lånat på bibblan. Den är full med supergoda rätter, allt vegetariskt och allt på samma plåt. Enkel matlagning, me like!

Jag känner ändå att mitt nuvarande ätande har fått fler positiva effekter. Dels känner jag mig på något konstigt sätta piggare och gladare i huvudet, fast kroppen är trött av medicinerna. Jag vill vara igång mer fast kroppen inte riktigt orkar. Det har jag löst med att ta fram två gamla favoriter: Korsord och patience! Har köpt en kortlek och ska se hur många patiencer jag minns från somrarna i Västergötland med farmor. Hon kunde lägga patience hon! Dels håller jag också på att gå ner i vikt, något som är välkommet eftersom mitt godisätande det sista året har gjort att jag inte längre kan ha många av mina kläder. Och onödigt kroppsfett eldar på inflammation i kroppen. Risken är väl att folk tror att jag håller på att tackla av på grund av sjukdomen eftersom jag alltid går ner i vikt i ansiktet först men härmed dementeras detta. Jag mår just nu så bra man kan när man har cancer. Nästa vecka börjar gifteländet om med cellgifter och sprutor men det är då det. Just nu mår jag ganska fint och det tänker jag njuta av!

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev så här kommer en liten uppdatering på hur jag mår just nu. Illamåendet har släppt för ett tag, det känns skönt men jag räknar med att det kommer tillbaka efter varje cellgiftsbehandling. Istället är det tröttheten som dominerar tillsammans med en känsla av att jag är på väg att få influensa vilken sekund som helst. Ni vet den där molande värken i musklerna man brukar få. Jag tror den kommer ifrån sprutorna jag tar, tydligen är det vanligt att få både muskelvärk och skelettvärk av dem. Och tröttheten kan verkligen överfalla mig emellanåt, det känns plötsligt som om jag bara vill lägga mig ner på golvet och sova. Helst vill jag ligga i sängen hela tiden invirad i mitt gosiga täcke men jag sparkar upp mig själv några timmar varje dag, upp och ut! Det känns viktigt att jag rör på mig, både för att ryggen inte ska paja men också för att få lite energi. För att det ska funka sprider jag ut saker att göra under veckan, några timmar orkar jag vara igång innan jag måste hem och vila. I veckan har jag varit hos tandläkaren för att kolla upp tandstatusen inför kommande behandlingar, jag har varit hos perukmakaren och hämtat ut min peruk, jag har hälsat på mina föräldrar och jag har varit ute på sjal-jakt. Jag har ju fått några snygga mössor hos perukmakaren men tänker att det är bra med några tunna sjalar också när det blir riktigt varmt. Enligt min sköterska kan håret börja falla av från dag 8 efter första cellgiftsbehandlingen och vi är på dag 10 nu så det kan börja när som helst. Jag drar lite i håret då och då för att kolla men än så länge sitter det fast. Nu när jag vet att det ska av så känner jag mig nästan otålig, sätt igång, lika bra att få det gjort så jag kan börja vänja mig vid mitt nya skalliga liv!

Någon har frågat hur jag känner inför att tappa håret men än så länge känns det inget särskilt. Jag har aldrig varit överdrivet intresserad av mitt hår eller mitt utseende, har väl gått till frisören som alla andra och förstås tyckt att det är bra om det ser trevligt ut (och det gör det, tack Marie!) men jag är inte typen som står särskilt länge framför en spegel. Några snabba tag med hårborsten på morgonen, sen är jag klar. Sminkat mig har jag inte gjort på 30 år och jag slutade färga över de gråa stråna för flera år sedan. Så att håret faller av känns inte så farligt i det stora hela, det växer ju ut igen. Jag vet att många tycker det känns hårt att förlora håret men jag förstår det inte riktigt, däremot kan jag förstås respektera att vi känner olika. Jag tycker nog snarare att det ska bli intressant att vara skallig ett tag, en ny erfarenhet i livet. Kanske känns det annorlunda när jag väl står där och ser ut som Dobby, vi får se.

Jag har fortsatt att ta mina sprutor i magen varje dag som ska boosta de vita blodkropparna. Det funkar bra men jag tycker inte om det (aj!) så det ska bli skönt i efttermiddag när jag tar den sista för den här omgången. Jag har tagit dem 8 dagar i sträck och sannolikt blir det samma procedur efter varje cellgiftsbehandling. Förutom att de ger mig influensavärk har jag nu också börjat få en konstig ryggvärk som jag tror beror på sprutorna med. Jag brukar känna av ryggen när jag vilar mycket men det sitter vanligtvis mellan skulderbladen och går över när jag rör på mig eller stretchar. Den här värken är helskum, den sitter i korsryggen och liksom pulserar på ett krampliknande sätt. Mycket obehagligt! Att röra sig hjälper inte, att byta ställning hjälper inte, yoga hjälper inte. Det enda som verkar hjälpa är min vän Alvedon så det får det bli på natten så jag kan sova. Tänker att jag ska prova värme så jag slipper ta tabletter hela tiden så det kan tänkas att det får bli ett inköp av en elektrisk värmedyna.

Så från och med imorgon så blir det inga mer läkemedel och gifter på en dryg vecka. Jag hoppas att det innebär att nästa vecka kommer att kännas piggare och mera smärtfri för veckan efter kör vi igång med den andra cellgiftsbehandlingen. Och sannolikt kommer jag att må lite sämre för varje gång, det sliter på kroppen det här, cellgifter är inget lördagsgodis direkt! Om jag känner mig OK på tisdag så ska jag följa med maken upp till Stockholm ett par dagar och hälsa på äldste sonen som bor där. Maken jobbar i Stockholm tisdag till torsdag varje vecka och bor då på hotell så ibland brukar jag hänga på. Det borde kunna funka bra, jag kan vila på tåget och sen bor jag centralt med maken på fint hotell så jag kan vila och känna mig lyxig hela dagen om det behövs och sedan träffa maken och sonen och goda vänner på kvällen. Hoppas, hoppas!