Nu har jag klarat av även strålningen och det var både lättare och svårare än jag trodde. Jag trodde ju från början att man bara låg där men som jag skrivit i ett tidigare inlägg så ska man andas in djupt och hålla andan medan strålningen pågår. Detta för att hjärtat och lungorna ska flytta sig ur vägen ocgh därmed skyddas från strålning. Och man djupandas inte hur som helst utan man följer sin andning på en skärm och får inte hoppa ur den lilla rutan som visar hur djupt man har andats in. Så fort man andas in för djupt eller för lite så åker man ur rutan och strålningen avbryts. Och konstigt nog så flyttar sig markören i rutan uppåt hela tiden fast man tycker man håller helt still så då och då måste man puffa ut pyttelite luft för att inte åka upp för högt. Fullt fokus gäller alltså. Och så upprepas detta 6-7 gånger från olika vinklar tills man är färdig.

Redan efter första gången blev jag irriterad och röd runt ärret och det kliade något infernaliskt. Jag blev ganska rädd att jag skulle få ordentliga strålskador med öppna sår som man har hört att andra fått, jag hade ju trots allt 14 gånger kvar. Hur illa skulle det bli? Men sköterskorna viftade bort mina farhågor det när jag kom dit dag två. Det kunde omöjligt bli någon reaktion så tidigt, det var nog ”bara operationssåret som läkte”. Jag försökte säga att jag vet hur det känns när sår läker och detta var något annat men ingen lyssnade. Efter en stund nämndes möjligheten att jag reagerat på den remsa med gegga på som sätts över ärret under behandlingen men det slogs bort igen, geggan var hudvänliga alger och det reagerar man inte på. Fast jag kände så fort remsan sattes på igen att det här gillar inte min hud. Så frustrerande att inte bli trodd! Nåja, efter några dagar så lade irritationen sig lite och det kändes bättre, fast det aldrig försvann helt. Skönt! Och så småningom vande jag mig också vid andningsövningarna och körde på som ett riktigt proffs! Det kändes dock som något av en revansch när jag den allra sista gången nämnde mitt problem med hudirritationen för en ny sköterska som jag inte haft förut och hon helt självklart sa: ”Ja, vissa reagerar ju på remsan som vi sätter på.” TACK för det!

Nu är alltså strålningen över och nu förstår jag att den hudirritation som kommer av själva strålningen är något helt annat. Den sitter över ett större område, ända upp i halsen och en bit ut på ryggen och den kommer ofta sent i processen, ibland inte förrän efter strålningen är slut. Och det stämmer bra på mig. Jag kände sista veckan att jag fick en liten rodnad över hela området och att det kliade lite. Och nu när det är färdigt kliar det rent infernaliskt. Inte kan man klia sig heller, man är ju så öm i huden och om man är där och krafsar så blir det bara värre. Så jag försöker härda ut och smörjer både med vanlig hudsalva som jag fått rekommenderad av sköterskorna och kortisonsalva. Jag har också fått tips av omtänksamma vänner med erfarenhet av olika hudproblem så nu har jag också skaffat aloe vera-salva som jag testar i liten skala först. En del tål inte den så bra har jag hört så det är bäst att vara försiktig.

Det roligaste tipset fick jag av en kompis igår: äggvita! Tydligen så saknar strålskadad hud äggviteämnen så då får man ställa upp med lite extra. Hon påstod att jag skulle knäcka ett ägg och ta vara på äggvitan i en kopp. Sedan skulle jag ta lite bomull och stryka på äggvitan i tunna lager som skulle torka innan jag strök på nytt. Detta skulle jag utföra utomhus så att det både svalkade och torkade fortare så jag gick ut på balkongen. Inte vet jag om det hjälpte precis men grannarna fick kanske en rolig stund och det är ju alltid något. Så om ni hör någon som berättar om en galen halvnaken granne med bara ett bröst som stod ute på sin balkong och smorde in sig med ägg så var det alltså jag!