Efter att glädjen över att cancern är borta har lagt sig lite så har jag varit ganska deppig och orolig. En sak som jag inte har skrivit om nästan alls är de biverkningar av cellgifterna som jag fortfarande lider av och nu har jag förstått att jag kanske inte blir av med dem överhuvudtaget utan kanske får leva med dem resten av mitt liv. Och då kommer jag inte att kunna jobba som undersköterska som jag ju nyss utbildat mig för utan får tänka om helt. Det känns inte så roligt.

Det som jag drabbats av kallas neuropati som betyder nervskador och i mitt fall sitter det i händer och fötter. Det är ganska vanligt efter cellgiftsbehandling men för flesta försvinner det efter några månader medan andra har det längre, upp till ett år och vissa aldrig någonsin blir av med det och det kan till och med förvärras över tid. Man kan drabbas olika hårt men de flesta får dålig känsel i händer och fötter och vissa får värk. Är det riktigt illa försvinner känseln helt i t.ex fötterna och man kan inte gå ordentligt utan ramlar ofta. Andra får svårt att hålla saker i händerna eller att göra småpilliga saker, de fumlar och tappar grejor stup i kvarten. Lyckligtvis har det inte gått så långt på mig. Känseln är dålig, främst i fingrar och tår, det känns ungefär som när man varit ute en riktig kall dag och fingrarna och tårna börjar domna bort av kylan. I vanliga fall räcker att gå in och värma sig men mitt går inte över, hur mycket jag än värmer mig. Det största problemet är att jag inte kan gå några längre sträckor utan att få ont i tårna, jag kan klara lugna promenader i upp till en timme eller så men sen börjar tårna bli helt stumma och om jag inte tar det lugnt då börjar det värka något infernaliskt. I privatlivet kan jag anpassa mig men som undersköterska som är på benen konstant – det blir svårt. Nu har det gått två månader sedan sista cellgiftsbehandlingen och ingen förbättring har skett överhuvudtaget vilket förstås gör mig orolig och lite deppad.

Tanken var ju att jag skulle kunna börja jobba så smått nu, jag känner mig pigg och sugen på att komma igång. Om det inte var för de dumma fötterna, snyft. Ja, jag vet att jag ska vara glad att jag lever och det ÄR jag. Verkligen! Men jag vill kunna leva och fungera som andra människor, göra nytta och känna glädjen i att åstadkomma något, helst i det jobb jag nu är utbildad för och hade sett fram emot att få utföra. Nu har jag blivit sjukskriven ytterligare ett par månader och hoppas innerligt att det här ska släppa snart, annars får jag tänka om helt och börja se mig om efter ett skrivbordsjobb igen. För ett sådant kan jag sköta nu utan problem, det vet jag. Men vad? Jag vill inte tillbaka till att vara miljöprojektledare eller dito utbildare; jag orkar inte försöka rädda världen längre och knuffa igång folk som inte vill, det lämnar jag till Greta och hennes unga följare. Jag behöver göra något helt annat och helst något med mycket kontakt med människor och med en praktisk prägel även om det innebär att sitta vid ett skrivbord den mesta tiden. Jag kanske inte behöver byta yrke, detta kanske går över snart och jag oroar mig i onödan. Men jag är en lösningsfokuserad människa och kan inte bara sitta på min rumpa och vänta utan jag måste tänka ut alternativa vägar redan nu. Just in case. Alla som vill hjälpa mig att fundera eller har förslag är välkomna!