Det har varit glada dagar här efter mitt senaste besök hos doktorn. Jag fick träffa en kirurg som skulle berätta för mig hur operationen hade gått och vad proverna som skickats till patologen visade. Jag vet att andra fått obehagliga besked på det här efter-operationen-mötet med kirurgen därför att man har hittat saker som man inte väntat sig men jag fick bästa möjliga besked. All cancer är borta, de fick med allt! Vilken lättnad! Nu ska strålningen förhoppningsvis hindra ett eventuellt återfall i framtiden så att jag får leva cancerfri resten av mitt liv. Hoppas, hoppas! Jag vet att jag, liksom alla som har haft cancer, får leva med rädslan för återfall för alltid och jag vet också att prognosen ofta är dålig för de som får återfall men jag kan inte låta det styra mitt liv. Jag lever NU och det känns bra!

Nu har det ju gått några veckor sedan operationen och såret läker finfint. Min sköterska på bröstmottagningen är mycket nöjd och berömmer mig för mitt fina sår. Hade det funnits ett SM i sårläkning hade jag förmodligen legat bra till. Skönt! Efter senaste doktorsbesöket fick jag dessutom lov att ta av mig jättebehån med en stor kudde i som jag har varit tvungen att ha på mig dygnet runt för att förhindra svullnad och vätskebildning. Jag använder aldrig behå annars, har aldrig gjort, jag avskyr att ha detta fängelse runt bröstkorgen så det var skönt att se den försvinna. Nästa vecka ska jag gå och prova ut en protes, vi får väl se om jag kommer att använda den. Jag tänker mig att det blir enstaka gånger när jag har lite tajtare tröja på mig men för det mesta går jag i säckiga t-shirts och då syns det nästan inte alls. Och om det syns – so what? Jag är inte den första som har blivit av med ett bröst och lär inte bli den sista heller. Folk får väl lära sig att somliga av oss ser ut så här.

För att tänja ut bröstmusklerna så att ärret inte drar ihop dem medan det läker så har jag fått övningar av en sjukgymnast som jag ska göra hemma. Och jag som är känd för att aldrig göra käcka hemövningar (inte av princip utan bara för att jag är lat) har faktiskt följd dem till punkt och pricka, jag vågar inte annat. Varje morgon och kväll lägger jag mig på min yogamatta och böjer och sträcker armarna på olika sätt och det känns faktiskt att det hjälper, det går lättare och lättare. Inte minst hade jag hjälp av det när jag var på introduktion till strålningen häromdagen och fick ligga med armarna över huvudet i säkert en halvtimme medan de scannade mig hitan och ditan. Det stramade en del men gick helt OK, tack vare duktiga jag som gjort mina övningar. Heja mig! Strålningen börjar om en dryg vecka och sen ska jag infinna mig där varje vardag i tre veckor. Under strålningen ska jag ligga med supercoola AR-glasögon på mig där jag kan se min andning i en stapel som går upp och ner. Det gäller att andas in djupt (för att skydda hjärta och lungor från strålningen) men inte FÖR djupt, det ska vara ungefär samma inandning varje gång så det gäller att träffa en liten grön ruta som visar min normala djupandning. Inte helt lätt, tur att jag har fått öva lite! Jag fick också tre prickar intatuerade på bröstkorgen, en i mitten och en på varje sida (aj!). Det är för att de ska träffa exakt samma ställe varje gång. Hur jag kommer att må av strålningen vet ingen, en del seglar rakt igenom utan problem medan andra blir otroligt trötta och får mer eller mindre svåra hudproblem, Vi får hoppas att jag är den seglande typen!

En annan trevlig sak är att håret börjar växa ut nu, eller det kanske är lite pretentiöst att kalla det för hår, det är mer som ett ludd. Som på en tennisboll ungefär. Jag har fortfarande mössa på mig när jag går ut bland folk, inte så mycket för att jag skäms för hur jag ser ut som att jag inte tycker om att bli uttittad. Och utomhus är det helt tvunget, det är KALLT att vara näst intill skallig! Men jag tror att mössan snart åker av i publika miljöer inomhus. Det är lustigt det där med hur man vänjer sig. Förr hade jag inte tyckt om att visa mig med en encentimetersfrisyr (jag är inte HELT likgiltig för hur jag ser ut som ni hör) men efter att ha varit helt skallig känns det som att en-centimeters-hår är ganska långt. Jag kan ju alltid låtsas att jag är Sinead O´Connor!