Nu är det tre veckor sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling och långsamt börjar jag bli lik mig själv igen. Jag är fortfarande trött som tusan, häromdagen fick jag stanna och vila tre gånger på vägen hem från stan. Och jag kan cykla max 500 meter innan mjölksyran kommer som ett jordskred. Men det kommer fler och fler dagar när jag känner mig energisk, i alla fall för en stund. Och det är bra nog just nu. Värken och hostan är nästan helt borta och ögonen och näsan rinner i stor sett bara när jag är utomhus. Och sömnen har blivit bättre, inatt sov jag i ett sträck från kl tolv till klockan kvart över sex. Jag kan inte ens komma ihåg när jag sov så länge i ett sträck senast. Hurra! Nu ska jag bara få tillbaka känseln i fötter och händer så är det nästan som vanligt. Och det behövs för nu laddar jag om!

På måndag är det dags för operationen som jag har väntat på. Äntligen! Det blir en s.k. mastektomi, dvs. de tar bort hela bröstet där tumören sitter. Jag har hittills tagit detta väldigt lugnt, det har bara känts bra att de tar bort så mycket som möjligt så jag inte får ett återfall. Jag frågade till och med om de inte kunde ta bort det andra bröstet också, dels för att minska risken att jag får cancer i det också och dels för att jag tror att det kommer att kännas helt ojämnt och konstigt med bara ett bröst. Men det gick inte, min doktor sa att de inte får lov att ta bort frisk vävnad om man inte har en genetisk ökad risk för bröstcancer. Och det har jag lyckligtvis inte. Så jag får gå enbröstad genom livet helt enkelt och nu inser jag att det nog kommer att kännas lite sorgligt precis i början innan man vänjer sig. Som tur är så är jag inte precis yppig i den regionen så skillnaden blir inte enorm. Det finns proteser man kan stoppa i behån men jag tror inte jag kommer att använda dem så ofta. Dels för att jag aldrig brukar använda behå, jag tycker det är enormt obekvämt. Och dels för att jag för det mesta går i sköna bylsiga t-shirts så jag tror inte det kommer att synas så mycket, vi får väl se. Jag har också blivit erbjuden en s.k rekonstruktion, dvs de skapar ett nytt bröst, men det känns inte intressant att hålla på och böka med. Jag får vara en amazon helt enkelt, ni vet de kvinnliga krigarna som skar av sig ena bröstet för att kunna använda pilbågen bättre. Så se upp när pilarna börjar vina!

Igår var jag och tog blodprov inför operationen och nu har jag ingen piccline längre utan får bli stucken i armvecket som vanligt. Jag hatar verkligen att bli stucken men sköterskan var toppenduktig så efter det inledande sticket kändes det inte alls. Jag babblade hysterisk hela tiden för att tänka på något annat och hon var tålamodet självt och svarade snällt på mina lösryckta tankar om allt emllan himmel och jord. En ängel! Och på måndag morgon är det dags. Som vanligt är jag helt ologiskt inte alls nervös för själva operationen (jag kommer ju att sova och det kan jag, i alla fall när jag får hjälp av en narkosläkare!) utan bara för sticket i armen innan. Förra gången jag skulle opereras, när de tog bort lymfkörtlar i armhålan i våras, så klarade inte sköterskan ut det utan fick sticka mig på tre olika ställen och gräva runt och ha sig och jag höll på att svimma. De fick tippa mig och badda mig med blöta dukar tills jag kvicknade till. DET vill jag inte uppleva igen! (När jag blir diktator så kommer alla som vill att bli nedslagna med en gummiklubba innan de sticker så man slipper uppleva det, det verkar mycket bättre). Så bara sticket är avklarat så kommer jag att sjunga hela vägen in i op-salen, tro mig.

Efter operationen får jag ligga kvar på avdelningen över natten och om allt är som det ska får jag åka hem nästa dag. Hur jag kommer att må är skrivet i stjärnorna, det verkar vara väldigt olika från person till person. En del är helt slut och har väldigt ont, det kan också bli problem med vätskebildning och annat mög. Andra glider igenom på ett par Alvedon och mår utmärkt. Låt oss hoppas att jag tillhör den senare katetgorin. Det jag vet är att jag kommer att tycka att det är extremt obehagligt att byta bandage och greja med såret, jag har en helt irrationell skräck för att såret ska gå upp och hela jag kommer att välla ut genom hålet. Eller kanske inte riktigt men ni fattar. Det är ju ganska lustigt att jag är så rädd för detta med tanke på att jag i nästan ett halvårs tid jobbade på en thoraxkirurgavdelning och la om kilometerlånga operationssår efter stora hjärtoperationer utan att blinka, det var inte det minsta obehagligt. Men det är något annat när såren sitter på MIG. Ja, jag vet, jag är tramsig men ni får gilla mig ändå. I alla fall så mycket att ni håller en tumme för mig på måndag morgon. Sticket ni vet. Tackar!