Igår tog jag min sista spruta vilket innebär att den allra sista giftveckan är över. Om jag orkade skulle jag tjoa och dansa men det kommer att ta några dagar eller någon vecka innan jag börjar komma i form igen. Helt återställd blir jag nog inte på länge och jag ska ju igenom operation och strålning också, men om jag funkar hyfsat så är jag nöjd så länge. Giftveckorna, alltså de veckor (var tredje) som cellgifterna verkar och jag tar mina sprutor har varit kämpiga hela vägen men de har blivit tuffare och tuffare och den sista har varit den värsta. Det är som att kroppen har blivit mer sliten efter hand så även om en del saker har blivit lite bättre som t.ex skelettvärken så har den allmänna må-pyton-känslan och tröttheten blivit värre och värre. Den här sista gången var jag dessutom helt oförmögen att sova som folk, sov 1-2 timmar och var sedan vaken resten av natten, vilket till slut satte sig på psyket. Det resulterade i flera tämligen omotiverade gråtatacker och minst ett vresigt utbrott mot stackars maken som inte gjort annat än ställt upp till max. Den här gången var också min stackars mun värre åtgången än vanligt vilket gjorde det svårt att äta. Ovanpå hela skiten fick jag dessutom borrelia som bidrog med mera influensavärk i kroppen och dessutom en ordentlig huvudvärk, vilket jag inte brukar ha. Så den här veckan kommer inte att gå till historien som en favoritvecka direkt.

Men nu vänder det! Häromdagen fick jag besked om att tumören har fortsatt att krympa vilket förstås känns toppen! Och om allt går som det ska så blir det inga mer giftveckor för min cellgiftsbehandling är nu avslutad. Det är så skönt att tänka på att jag inte kan beskriva det i ord. Och allteftersom biverkningarna släpper och jag blir mig själv igen så slår det mig hur tacksam jag har blivit för det allra minsta, sånt som jag inte ens tänkte på förr. Jag tänkte roa mig med att göra en lista på mina nya tacksamheter så ni får se. Det här är alltså saker ni också borde vara tacksamma för varje dag, era bortskämda jäklar :-).

Tacksamheter när livet återvänder:

Att få sova på natten och vakna hyfsat utvilad.
Att ha energi och lust att göra saker
Att kunna träna så jag slipper ha ont i ryggen
Att kunna ta promenader eller cykelturer utan att bli helt slut
Att få vara i solen
Att kunna bada
Att inte ha ont i kroppen
Att inte må illa
Att kunna äta utan att det gör ont i munnen
Att slippa ha metallsmak i munnen hela tiden
Att kunna känna smakerna när man äter
Att kunna krama folk utan att vara rädd för att de ska smitta mig med något
Att inte ha ont i huvudet
Att inte ha kliande sår överallt
Att kunna använda sina naglar utan att det gör ont
Att inte ha värk och sprickor i fötterna
Att inte ha domningar i händerna
Att slippa ha hosta
Att ha ögon som inte rinner
Att ha en normal hud som inte är supertorr och måste smörjas hela tiden
Att slippa munsår
Att ha ögonbryn och ögonfransar som skyddar ögonen från skräp, svett o.dyl.
Att håret är på väg att växa ut igen

Ja, det var det jag kom på just nu, det finns nog mer. Naturligtvis fattar jag att en det här är saker som kommer att bli självklara igen, precis som de varit i hela mitt liv. Men jag hoppas att något stannar kvar i alla fall, så att jag fortsätter att förundras över dessa små vardagsmirakel. Vi får väl se.

En annan trevlig sak är att jag nu gått med i flera Facebook-grupper för kvinnor med bröstcancer. Tidigare har jag inte alls velat ha någon kontakt med andra med samma diagnos och jag har funderat på varför. Var det någon sorts förträngning, orsakad av rädsla, ett sätt att stoppa huvudet i sanden? Jag tror inte det, eftersom jag gärna har pratat med folk om min sjukdom och inte bangat för tanken på att jag kanske dör av den. Snarare har det varit ett starkt behov av att göra detta på mitt sätt och att gå in i varje fas utan förutfattade meningar eller omotiverade rädslor, baserat på problem som andra stött på. Så jag har hållit mig för mig själv. Men nu kände jag att det var dags och vilken kick det har varit! Så mycket pepp och kärlek har jag sällan sett. Det verkar som om en del som är där redan har blivit friska men stannar kvar ändå, för gemenskapen och för att kunna hjälpa andra. Jag har lärt mig massor bara genom att läsa vad som skrivs och jag har också ställt frågor själv och fått massor med kloka svar och rejält med pepp, oavsett vad det har gällt. Vilket gäng, man vill bara pussa dem!