Min korta ”semester” är över och i tisdags fick jag min tredje cellgiftsbehandling. Denna gång fick jag dessutom en ny medicin som ska stärka skelettet och som jag ska få intravenöst en gång i halvåret i tre år. För att ytterligare boosta mitt skelett ska jag ta kalktabletter en gång om dagen i tre år. Inga problem, jag ska bara komma ihåg det…

Jag var beredd på den vanliga reaktionen efter behandlingen, lågintensivt illamående och trötthet men igår blev jag riktigt dålig. Jag fick feber, jätteont i kroppen och jag mådde fruktansvärt illa. Ni vet, så illa att man inte kan göra någonting; inte läsa, inte titta på TV, bara rulla runt och tycka synd om sig själv. Jag har också fått stränga order sedan tidigare om att ifall jag någon gång får feber över 38 grader ska jag alltid ringa sjukhuset. Febern hoppade lite upp och ner runt 38 ett tag men när termometern till slut visade 38,8 så ringde jag och blev ombedd att komma in så de kunde ta prover. De ville kolla hur mina vita blodkroppar låg för att se om kroppen kunde hantera febern själv, annars blir det antibiotika intravenöst. Så det var bara att ta sig samman och ta en taxi till sjukhuset, hela tiden sägandes till mig själv: ”inte kräka nu, Ekne, inte kräka nu”. Som tur var var maken med som moraliskt stöd. och till slut (det kändes som tre timmar men tog väl tio minuter) var vi framme och proverna togs medan jag fortsatte min inre mumlande: ”Inte kräka nu, Ekne, inte kräka nu”. Och jag klarade att inte kräka och sen fick vi åka hem igen. Skönt!

Men någonting var mystiskt. Febern och värken berodde sannolikt på den nya medicinen sa experterna, för proverna var bra. Men varför mådde jag så fruktansvärt illa, mycket mer än jag brukar? Och plötsligt kom jag på det: Jag hade glömt att ta mina kortisontabletter efter cellgiftsbehandlingen! Så himla klantigt! Dagen efter behandlingen ska man ta tolv tabletter, nästa dag 8, dagen efter 4. Och jag hade nu alltså missat första dagen och nästan hela den andra. Jag fick ringa sjukhuset igen för att höra hur jag skulle göra och det var bara att börja ta dem från början, så det gjorde jag, snabbt som tusan. Och sedan blev det långtsamt bättre. Nu har jag sovit hela natten, vaknade badande i svett med urvridningsbara lakan (isch) men SÅ mycket bättre. Febern är borta, värken är borta och illamåendet lyser just nu med sin frånvaro. Jag vet att det lågintensiva illamåendet kommer att dyka upp igen och att jag kommer att vara trött men det kan jag handskas med. Jag är bara så lättad att jag kan gråta över att jag fungerar igen. Hoppas jag slipper fler såna dagar, det säger jag bara, puh !