Andra cellgiftsbehandlingen (av sex) är i full gång och än så länge känns det ungefär som förra gången. Jag var snabbare med mina extra anti-illamående-tabletter denna gången och kanske var det därför jag slapp ligga i fosterställning och må pyton hela första kvällen, tack för det! Sonen hade gjort grönsakssoppa första kvällen och jag kunde till och med äta lite. Hurra! Annars känner jag mig ungefär som förra gången; lite konstig, illamående som kommer och går, metallsmak i munnen, trött. Nu har jag börjat med sprutorna igen, de ska tas i magen varje dag i åtta dagar och förmodligen kommer skelettvärken snart igen, jag är beredd med min värmedyna. En snäll f.d. kollega har dessutom lånat ut ett värmebälte till mig som man kan ha på sig hela tiden och som ska minska värken, det ska jag prova. Jag märker också att illamåendet minskar när jag äter så jag försöker se till att äta hyfsat ofta. Särskilt hungrig blir jag inte nuförtiden så jag äter efter klockan och illamåendet, funkar ganska bra.

Håret hänger kvar fortfarande konstigt nog fast nu är det VÄLDIGT tunt. Jag ser inte klok ut på det hela taget, som någon galning i en film. Ja, det får väl hänga där det hänger tills det trillar av, men nu blir det mössa eller sjal varje gång jag går ut. Man vill ju inte skrämma slag på folk! Jag har tränat lite på att vira turbaner av sjalar och det går faktiskt riktigt bra nu och ser inte så himla tokigt ut. Fast det är ju så mycket enklare att bara dra på en mössa, så så länge det inte blir för varmt så gissar jag att det blir mössa för det mesta och sjal när jag vill se lite snyggare ut. Retligt nog har min favvomössa försvunnit innan jag ens hann använda den en enda gång. Det var en enkel grå sak men så himla skön! Jag får väl försöka städa lite så kommer den väl fram hoppas jag. Städning är inte min favoritgren och när man är lite halvtrött (eller heltrött) mest hela tiden så skjuts det gärna upp…

Jag märker mer och mer hur viktigt det är för mig att få göra detta på mitt sätt och det har visat sig att mitt sätt kanske inte var vad jag trodde. Så fort jag fått diagnosen så snodde jag min vana trogen iväg till bibblan och lånade en hel hög böcker om bröstcancer. Tänkte att jag skulle vilja läsa om hur andra har upplevt det. Och jag ser verkligen fram emot att få läsa de böckerna. Men inte nu. Det slutade med att jag lämnade tillbaka allihop igen, olästa. Samma sak gäller för att vara med i cancergrupper på Facebook eller när folk i all välmening försker skapa kontakt mellan mig och andra med bröstcancer. Jag har ingen lust! Jag har funderat på om det är rädsla eller förträngning det handlar om men jag tror inte det. Jag har ju inga problem med att prata om min sjukdom eller att fundera kring att jag faktiskt kanske dör av den. Jag vill nog bara köra mitt eget race, helt opåverkad av hur andra har upplevt det. Sån har jag varit i hela mitt liv tror jag; kan själv! Och ingen ska berätta för mig hur jag ska känna det. Fånigt kanske men så är det.

En annan sak jag har bestämt mig för är att jag inte ska skapa onödig oro hos mig själv. Fast jag kan verka tuff är jag förstås inte opåverkad, klart att jag ibland oroar mig för om jag ska klara detta. De flesta överlever men inte alla. Och vad är det som säger att just jag har tur? Det känns viktigt att de tankarna och den oron får finnas, ibland är det bra att släppa fram det tror jag, annars spricker man. Men jag behöver tänka positivt om jag ska orka. Och det gör jag, jag är helt enkelt inte typen som oroar mig särskilt mycket för vad som ska hända längre fram. Så för det allra mesta mår jag bra rent själsligt och känner mig hoppfull. Och för att kunna fortsätta med det så har jag bestämt mig för att följa min läkares råd och inte googla om min sjukdom eller leta information på annat håll. Jag vet ju vilken slags tumör jag har och hur stor den är etc. Men jag lyssnar på vad min läkare säger om detta och nöjer mig med det. Jag har heller inte pressat min läkare på mina överlevnadschanser i procent som jag hör att många gör. För vad säger det egentligen mer än genomsnittet i en stor grupp med samma sorts tumör som jag? Det säger inget om mig, jag kan ligga både bättre och sämre till än genomsnittet. Så jag litar på min läkare och att han berättar det som jag behöver veta. Och han är lugn som en filbunke, säger att jag har en hyfsat snäll och långsamväxande tumör och det just nu inte finns något som talar emot att jag så småningom blir frisk. Det kanske kommer andra besked längs med vägen, det vet vi inget om. Cancer är en lurig sjukdom. Men just nu är det det som gäller!