Igår var det alltså dags för den första cellgiftsbehandlingen. Kändes otroligt skönt rent psykiskt att få lov att starta ”kriget” Hittills har vi ju bara förberett oss på olika vis och jag har varit ivrig att få komma igång och bekämpa monstret och känna att det händer något. Otålighet is my middle name! Jag hade fått tid på eftermiddagen så på förmiddagen var jag otroligt aktiv att fixa med min balkongodling för att få så mycket som möjligt färdigt. Sen vet man ju inte hur man mår och vad man orkar, tänkte jag. Jag är sen förra året en hängiven balkong-grönsaksodlare och hade redan innan fått omplanterat mina frösådda gurkor, chilis, tomater och paprika som nu bor i stora hinkar på balkongen. Nu frösådde jag rädisa, bondbönor, brytbönor och sockerärt i hinkar och balkonglådor. Riktigt prydligt blev det, nu får vi hoppas att det blir en bra skörd!

På eftermiddagen bar det alltså iväg till sjukhuset för cellgiftsbehandling. Jag var inte särskilt nervös för själva behandlingen, vad jag hade hört skulle det inte kännas något särskilt, det är ju bivekningarna efteråt som är jobbiga. Jag blev uppropad av en trevlig sköterska och placerad i en säng i en sal med sex sängar. Några vara redan ockuperade av andra patienter som låg med dropp och fler droppade (haha) in samtidigt med mig. Jag var klart yngst i gruppen, de andra var runt 70 så vitt jag kunde se, vilket bekräftar statistiken som säger att flest äldre får cancer. Jag är i vissa fall en otroligt privat person så i början kände jag mig väldigt störd av att det var så trångt mellan sängarna. Bredvid mig hamnade en dam som hade två anhöriga i släptåg och mannen i sällskapet placerade sin stol så att han satt två meter från min säng och tittade rakt mot mig. Och glodde gjorde han! Den andra damen stod en halvmeter från mig med rumpan mot och la sin väska nästan ovanpå min på mitt sängbord. Inga draperier fanns heller så det var bara att härda ut men mer än en gång funderade på om jag skulle be mannen att rikta sin stol åt ett annat håll. Men lyckligtvis kom min sköterska och började greja med mig så efter en stund glömde jag bort grannarna.

Först skulle min piccline läggas om och tvättas med sprit vilket var AAAJJJ, inte så trevligt. Sedan skulle den spolas med saltlösning och sedan var det dags för det första av två cellgiftsdroppen. Det såg otroligt giftigt ut, helt klarrött och jag blev förvarnad om att nu skulle jag kissa rött några dagar. (Man förstår också att det ÄR giftigt när man blir ombedd att spola två gånger på toaletten med stängt lock de första fem dagarna.) Droppet kändes dock ingenting alls och jag kunde chilla och läsa en bok under tiden. Det andra droppet kunde ge smärtor i pannan och runt bihålorna sades det men jag kände ingenting där heller. Slutligen fick jag en lista på vilka mediciner jag skulle ta de närmaste dagarna (12 tabletter till frukost nästa dag!) och hur jag skulle ge mig själv sprutor i magen i fem dagar för att hjälpa de stackars vita blodkropparna som får en hård match framöver. De här sprutorna kan ge skelettvärk , vi får se hur det blir med det när det är dags. Den första utmaningen blir att ge sprutor till sig själv men det måste ju göras så jag får bita ihop helt enkelt. Jag är ju van att sticka mig själv i fingrarna sen min graviditetsdiabetes och det gick ju bra så det borde kunna funka. Skillnaden är att när man tar p-glukos i fingret så sätter man lansetten mot fingret och sen trycker man på en knapp som skjuter ut nålen, här ska man själv föra in nålen, gulp. Jaja, det får gå!

På grund av att de vita blodkropparna nu hamnar i nödläge så blir jag extra känslig för infektioner. Det innebär att jag inte ska umgås med förkylda människor, i alla fall inte på nära håll. För säkerhets skull har jag köpt en pumpflaska med handsprit och ställt i hallen hemma i förhoppningen att alla som träder in, även familjen, ska sprita händerna när kommer. Vi får se hur det funkar. Att jag blir förkyld behöver inte vara något farligt men om jag får feber måste man skjuta på cellgiftsbehandlingarna vilket inte känns så bra. Så snälla förkylda människor, håll er på avstånd!

Efter behandlingen mådde jag toppen! Jag kände mig behagligt salongsberusad och otroligt pigg, på gränsen till speedad. Kortison kan ha den effekten och jag hade fått en bra dos! Maken skrattade åt mig när jag kom hem, bra i gasen. Och detta tillstånd höll i sig några timmar men sen började maken och sonen att laga mat. Jag hade blivit varnad för att matos kunde kännas svårt och yes, det gjorde det. När den delikata måltiden kom på bordet gjorde jag ett tappert försök men illamåendet slog till som en hammare och det var bara att ge upp efter första tuggan. Jag hade fått medel mot illamående före behandligen och blivit tillsagd att ta mer vid behov och nu var det definitivt behov. Resten av kvällen tillbringade jag i sängen med ett illamående som kom och gick och äta var inte att tänka på på ett bra tag vilket gav mig den vanliga hunger-huvudvärken. Till slut vågade jag mig på lite Kefir med kanel i, som serverades av maken, i små, små klunkar. Och jag blev återigen påmind om vad sköterskan sa: ”Du kommer troligtivs att föredra kall mat istället för varm. Oh yes, ge mig en kotlett och jag skjuter!