Igår besökte jag mitt jobb på Thoraxkirurgen för allra sista gången, rensade ur mina skåp och sa hejdå till de som hade en ledig minut eller råkade rusa förbi. Jag skulle ändå ha slutat denna veckan eftersom min slutpraktik skulle börjat på måndag om jag inte blivit sjuk (på Onkologen ironiskt nog) och jag hade tackat nej till att komma tillbaka och jobba efter examen så det var inte så sorgligt som det kanske låter. Men konstigt kändes det, särskilt som jag bara försvann in i sjukskrivning för två veckor sedan och jag till en början inte ville att mina kollegor skulle veta varför. Efter att jag väl hade landat i diagnosen och bestämt mig för att vara öppen så har det sakta börjat sprida sig men inte till alla. Således fick jag en hel del huven på sned och kramar medan andra bara hojtade tjenixen som vanligt. Jag lassade av några chokladaskar och ett tackkort till kollegorna och sen gick jag efter att ha blivit kramad några extra gånger. Jag kommer att sakna det här fina gänget!

På eftermiddagen blev det än mera surrealistiskt för då hade jag en tid bokad hos perukmakaren. Det är en god idé att prova ut en peruk innan håret faller av så att de kan se hur man brukar se ut. Jag tror inte jag kommer att använda peruken till vardags så mycket, mest när jag ska ut bland folk och inte vill bli uttittad men då kan det vara skönt att ha den tror jag. Annars tror jag mest det blir mössor och sjalar eller så får folk titta på min skalliga skalle. Det har pågått en vadslagning ett tag bland familj och vänner huruvida jag kommer att se ut som Toker, Kojak eller Dobby i Harry Potter. Själv tror jag nog mest på Toker med tanke på mina utstående öron. De har jag lyckats gömma rätt så bra under håret i alla år men nu kommer de att titta fram, haha! Några extra vänliga vänner har föreslagit riktigt snygga och tuffa skalliga damer som Sinead O´Connor eller Ellen Ripley. I wish! Nä, det blir Toker, var så säkra!

Den trevliga damen som hjälpte mig i perukaffären frågade om jag ville ”passa på” att bli av med det gråa och ta en brun peruk men det ville jag inte. Jag gillar mitt gråspräckliga hår och har ingen lust att försöka göra mig yngre än mina 54 år. Den period när jag kämpade med hårfärgning för att dölja det gråa är längesedan över och gudskelov för det. (Och i så fall skulle jag väl färgat det för länge sen, blir det inte otroligt fånigt att byta färg nu? Det är ju som att be om att alla ska lägga märke till att jag har peruk.) Och så småningom hittade hon exakt min färg, brunt med gråa inslag. Tyvärr fanns det inte någon peruk i denna vackra färg inne så jag fick prova några andra färger så länge för att få koll på modell och storlek. Först en helt grå och sen en helt vit. Väldigt intressant upplevelse att titta sig i spegeln och se Johanna som 65-åring och sedan som 85-åring. Rätt snygg tant, får jag säga!

När perukmodellen var fastslagen så gick vi över till ”mössor”. Eller turbaner eller vad man ska kalla det. Inom min budget, alltså det landstinget betalar (7.500 kr) fick det plats med dels min peruk och dels två ”mössor”. För att mössorna ska få lov att ingå måste de dock sy fast lite löshår i kanten på dem så det ser ut som man har hår under, annars räknas det som klädesplagg och inte som hår och kläder får man ingen ersättning för. Härligt med lite landstingsbyråkrati, tur man själv kan sprätta bort löshåret när man kommer hem! Sålunda ekiperad gick jag hem med mina mössor (peruken skulle beställas och komma senare) och mannekängade för maken som sa uppmuntrande saker förstås (han är min drömkille, har jag sagt det?). Skönt att ha det gjort, men svettigt var det, peruker är varma! Får nog köpa några luftiga sjalar att ha i sommar.