Ganska snart efter att jag fått mitt cancerbesked började jag fundera på hur mycket jag skulle berätta för folk. Att familjen och de närmaste vännerna skulle få reda på vad jag drabbats av var självklart, men resten då? Skulle det inte bli jobbigt att hela tiden mötas av medlidsamma blickar och försöka hantera att folk inte vet vad de ska säga eller att de byter trottoar när man möts på gatan? För att inte tala om ifall läget försämras och det går käpprätt åt skogen, skulle jag orka med att alla visste då? Å andra sidan så har saker en tendens att spridas, jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har hört folk säga ”Berätta inte det här för någon, men…”. Helt mänskligt kanske, ibland måste man bara få ventilera. Eller så är vi ena jädra sladdertackor allihop! Och jag vill inte bli föremål för skvaller, jag vill äga min berättelse, det känns viktigt.

Alltså bestämde jag mig för att gå ut på Facebook och berätta alltihop och så småningom startade jag den här bloggen. Och jag tror att det är bra på flera sätt. Dels för min egen del, jag får ”skriva av mig”, vilket jag tror har ett rent teapeutiskt värde och hela resan blir dokumenterad så att jag kan minnas hur det var. Och dels för mina nära och kära som kan följa vad som händer och hur jag mår utan att behöva fråga hela tiden och kanske känna att de stör (det gör ni inte, underbara människor!) Eventuellt kan bloggen nå ut till fler och vara intressant för andra med cancerdiagnoser eller bidra till att avstigmatisera cancer. En tredjedel av Sveriges befolkning kommer att drabbas av cancer någon gång i sitt liv, vi måste våga prata om detta och vi måste våga säga C-ordet. Kanske till och med uttala det hemska ordet DÖD (jag kommer att återkomma till prat om döden i ett annat inlägg).

Så nu är det ute och jag är SÅ glad för det! Så otroligt mycket stöd jag har fått från alla omkring mig, även väldigt avlägsna bekanta har hört av sig för att berätta att de hejar på mig. Man skriver på Facebook, mejlar, messar, skickar blommor och kort. Ibland kommer maken hem och kramar mig från någon han träffat på puben eller ute på stan. Jag är otroligt rörd, ibland måste jag bara gå ut i köket och riva av en bit Torky och snyta mig. Men framför allt; jag känner mig stärkt av alla hejarop och all denna pepp! Så tack för det, ni fantastiska människor, jag älskar er allihop!

Här nedan kan ni läsa inlägget jag gjorde på Facebook när jag bestämt mig för att berätta:

Vänner!
Mitt liv har tagit en helt ny vändning och det närmaste året kommer att bli riktigt jobbigt. Det blir ingen mer skola, ingen praktik, ingen examen, inget jobb på ett bra tag, istället är jag sjukskriven minst ett halvår, troligtvis mer. Jag har funderat hit och dit på om jag vill berätta om detta för en bredare grupp men till slut kommit till slutsatsen att det är helt mot min natur att dölja något som kommer att dominera mitt liv under lång tid framöver. Och jag hoppas på att ni vill bli min hejaklack och min klagomur, jag kommer att behöva båda delarna.

Jag har bröstcancer! En elakartad tumör har invaderat min kropp och försöker ta kål på mig. Men den ska få se! Nästa vecka börjar cellgiftsbehandling och i höst någon gång blir det operation. Sen följer kanske strålning, det är oklart i dagsläget om det kommer att behövas.

Konstigt nog är jag ganska OK, det är klart att jag inser att det finns en risk att jag inte klarar detta men den är förhållandevis liten. De allra flesta med bröstcancer blir helt friska igen och det är det som är mitt fokus. Jag litar på min duktiga läkare och jag ska försöka dra mitt strå till stacken genom att leva så hälsosamt som jag kan så min kropp orkar; Äta bra, röra mig, vara mycket i skogen och stressa av, kramas mycket med mina nära och kära. Det tror jag är modellen. Det kommer att finnas dagar när jag mår pyton och är liten och ledsen men som tur är har jag en make som är en kärleksfull klippa, omtänksamma och kloka barn och goda vänner som finns nära.

Vad behöver jag från er? Jo:
Pepp i stora lass! Inga skräckhistorier om hur hemskt detta har varit för andra. Jag fattar att det kommer att bli jobbigt, det är inget jag behöver höra mer om just nu. Ni behöver inte säga något särskilt, ett hjärta eller en kram i kommentarerna (om ni känner för det) räcker långt!

Inget medlidande, det är det värsta jag vet! Alla som lägger huvudet på sned och ser på mig med blanka valpögon kommer omedelbart att förpassas till de yttersta utmarkerna av min sfär. Var som vanligt! Var inte rädd för att prata med mig, det går utmärkt att fråga hur det är och om jag känner för att prata om min cancer så gör jag det, annars pratar jag om något annat. Jag gillar att skoja och skratta precis som vanligt och min galghumor är väl utvecklad. Om tre veckor kommer jag att vara skallig och just nu pågår en diskussion hemma om jag kommer att se ut som Kojak, Toker eller Dobby i Harry Potter. Alla som vill vara med och lägga ett bud är välkomna!