Förra veckan inbegrep två olika läskiga händelser efter läkarbesöket. I alla fall kändes de otroligt läskiga i förväg. Den första handlade om att sätta in en s.k piccline i min arm. Då för man in en tunn slang (kateter) i ett blodkärl på överarmen och sedan förs denna lilla slang genom blodkärlet upp till ett större blodkärl nära hjärtat. Inuti mig alltså, vilken otroligt läskig idé! För den som inte gillar (läs HATAR!) att folk krafsar runt i hennes blodkärl låter detta som avancerad tortyr eftersom jag skulle vara vaken hela tiden. Visserligen bedövad men efter den s.k ”bedövningen” jag fick vid biopsin veckan innan så var jag skeptisk. Dagen innan ingreppet fick jag mer och mer ångest över detta tills jag kom på att jag läst någonstans att man kunde få något lugnande innan om man var stickrädd. Jag bestämde mig för att här var det inte läge att vara kaxig så jag kastade mig på telefonen och fick genast löfte om en lugnande tablett om jag kunde tänka mig att komma in en timme innan. Det kunde jag. Jag kunde gladligen gått dit mitt i natten för att få någon slags knark som kunde underlätta. Sen kändes det lite bättre.

Och när jag kom dit nästa dag möttes jag av ett gäng änglar direkt nedstigna från himlen. Den första gav mig min pilla och klappade kärleksfullt om mig, de två andra förde in mig i ett otäckt rum med massa utrustning och packade in mig i sterila dukar och sig själva i rymddräkter. Då började jag tvivla på om de var änglar, men det var de. För sen satte de på skön musik och gullade med mig och när bedövningen var på plats kände jag INGENTING. Och efter en stund av ingenting och trevligt småprat sa de: ”Nu är det klart!” Så underbart! Jag dansade ut därifrån medan jag gjorde pussljud mot änglarna och lovade att jag skulle komma ihåg dem i mitt testamente. Eller jag vet inte så noga, jag var lite omtöcknad av knarket, men glad var jag i alla fall. Och nu finns katetern där så jag kan få cellgifter och annat läskigt direkt in utan att behöva bli stucken fler gånger. Bra uppfinning!

Dagen efter var det dags igen, då skulle det sättas in en s.k. coil i tumören, alltså liten metallring som markerar var tumören finns. Då kan man lättare se den på röntgen, särskilt bra är det när tumören förhoppningsvis krymper och/eller försvinner, då kan läkarna ändå se var den har suttit och operera bort eller bekämpa eventuella rester i området. Smart! Jag var inte fullt så nervös denna gången eftersom smärta är bättre än krafs i blodkärl men när de sa att de även ville ta en biopsi till för ett forskningsprojekt så blev jag på min vakt. Förra biopsin var ju INTE rolig! Men denna läkaren verkade ha gått samma kurs i bedövning som gårdagens för det gick plättlätt och jag kände mycket lite, helt OK att stå ut med. Och hela grejen utvecklades till en trevlig tjejträff där jag, läkaren och sköterskan berättade förlossninghistorier för varandra, det fattades bara vitt vin och lite snacks. Sen dansade jag ut därifrån med och tänkte: ”Äntligen helg, nu ska ingen bråka med min kropp på flera dagar!