Redan dagen efter att jag fått beskedet fick jag komma tillbaka till sjukuset för att operera bort en eller ett par lymfkörtlar. Detta gör man för att man ska kunna se om cancern har spridit sig. Läkaren var noga med att betona att det inte var bråttom på något sätt, orsaken till att jag fick komma till så snabbt var att de fått ett återbud och ville jag hellre vänta så gick det jättebra. Jag var lite skeptisk, tänkte att det kanske är jättebråttom, tumören var ju ganska stor, och att de inte vill skrämma upp mig, men oavsett vilket så var det lika bra att få det gjort så jag sa: ”Vi kör!”. Morgonen efter traskade jag alltså in på sjukhuset för att få någon slags radioaktiv vätska insprutad i bröstet (för att de ska kunna hitta rätt körtlar fattade jag det som) och sen blev jag inlagd på dagkirurgin för operation. Jag vet inte vem som designat de kläder man får på sig när man ska opereras men det måste vara någon med sinne för humor. Illasittande lång skjorta som oftast ska sitta bakofram (inte i det här fallet, dock), gigantiska trosor av papper eller nät, en fånig pappersmössa och långa strumpor som hasar ner hela tiden så man måste hålla upp dem när man går. Personalen skrattade medkännande åt mina vedermödor när jag skulle försöka vandra nedför korridoren utan att tappa strumporna på vägen och sa att ”ja, på andra ställen har man Stay Ups, här har vi Stay downs.” Sen fick jag lägga mig i en säng i en stor sal med massa andra sängar och så började det obehagliga: stickandet! Låt mig säga det med en gång; när det gäller stickande är jag en mes, hur kaxig jag än kan verka annars. Jag menar inte snabba stick med sprutor eller venprov som är över på en halv minut, det klarar jag även om jag inte gillar det. Men så fort det drar ut på tiden lite så håller jag på att gå ner för räkning. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit vänd up och ner och baddad med kalla tvättlappar för att jag håller på att svimma. Ett tag försökte jag bli blodgivare men efter några gånger så tackade de så vänligt och sa att jag inte behövde komma mera, haha. Värst är det om blodsockret är lågt som det ju är när man ska opereras och måste vara fastande sen kvällen innan. Men det går inte att komma undan så jag gav den snälla sköterskan min arm, blundade och hoppades på att det skulle gå fort. Det gjorde det INTE. Hon började pilla på min handrygg men kom fram till att armvecket skulle vara bättre och så stack hon. Efter något som kändes som en evighet av krafsande i min arm säger hon förvånat: ”men vad konstigt, jag får inget svar här, vi får nog byta till en tunnare nål”. Och så fortsätter krafsandet. Någonstans där känner jag de vanliga symptomen, illamående, kallsvettningar, ångest och jag ber om att få bli baddad med några kalla tvättlappar. Sedan ger hon upp armvecket och börjar sticka någonstans vid min handled medan jag funderar på om jag kommer att kräkas först eller svimma först. Men då är hon lyckligtvis klar, infarten är fixad. Tack, gode Gud! För att ni ska förstå hur illa jag mår av sånt här så kan jag berätta att jag börjar få symptom bara av att skriva om det. Usch! Efter stickandet kändes själva operationen lätt som en plätt, då får man ju sova. Och det var inga problem, de rullade in mig, jag fick andas i en mask, de sprutade in narkosmedlet och så natti, natti.

Det är konstigt det där när man sover, man har ingen uppfattning om tid och vet aldrig hur länge man har sovit. Jag minns inte vad klockan var när jag vaknade men jag tror att det var efter någon timme. Jag var trött men mådde helt OK, låg och gled in och ut ur sömnen. Efter en stund ville de att jag skulle försöka äta något och erbjöd macka och saft. Jag tycker det är helt fascinerande hur lite intresserad man är av kost inom sjukvården, man tänker bara på kalorier och aldrig på näring och kostens inverkan på läkning och tillfrisknande är man helt omedveten om. Alltså serverade man en cancerpatient, mig, vit macka med ost och marmelad, ett glas saft, och sedan en isglass. Desutom kopplade man in ett glukosdropp. Bara socker rakt in alltså, tumören måste ha jublat! Och så här är det överallt, tro mig, jag jobbar i vården.

Att äta gick bra men sen började jag må illa. Ett envetet illamående som kom och gick och enligt personalen så skiftande min ansiktfärg mellan vitt, grått och grönt. Det kändes välbekant på något vis och när de frågade om jag mått på liknande vis vid mina två tidigare operationer i livet så mindes jag: Exakt så var det! Slutsatsen som drogs var att jag mådde illa av morfinet jag fått och eftersom jag fått en långtidsverkande tablett som inte skulle sluta verka förrän efter 12 timmar så var det bara att stå ut. Efter några timmar tyckte personalen att jag lika gärna kunde må illa hemma ifall jag ville gå och då sa jag ”Ja tack” snabbt som attan, bad maken att hämta mig och så gick vi. Väl hemma spydde jag tre gånger men sen började det äntligen kännas lite bättre. Illamåendet släppte så sakta och bröstet gjorde inte alltför ont. Maken och sonen passade upp på mig där jag låg i soffan som en (något illamående) drottning. Skönt att ha detta överstökat!