Förra veckan var det dags för mitt första besök hos ”min” doktor, den onkolog som nu ska ha hand om mig. Jag hade lyssnat på kloka råd jag fått och hade tagit med mig dels en lista med frågor och funderingar så jag inte skulle glömma något och dels en egen sekreterare som kunde anteckna allt som doktorn sa, dvs maken. Vi klev för första gången (av många förmodligen) in på onkologen tillsammans och satte oss i väntrummet. Efter en stund kunde vi konstatera två saker:

1. Sekretess gäller inte om man hör dåligt. I ett läkarrum precis bredvid väntrummet satt en läkare med en lomhörd manlig patient. För att nå fram vrålade dokton ut sina iaktagelser så hela väntrummet hörde och innan det blev vår tur hade jag kunnat rabbla statusen på den stackars farbrorns prostatacancer och alla hans värden till dags dato.

2. Läkare är VÄLDIGT unga nuförtiden. Innan det blev vår tur kom det en läkare och hämtade en annan patient och jag kan svära på att han just fyllt tretton år. Läkaren alltså. Hur är det möjligt? Måste de inte gå den häringa läkarlinjen som är nutton år lång innan de får sin legitimation? Den här killen måste ha börjat plugga redan på dagis. Jag vände mig förskräckt till maken och sa: ”Snälla, säg att min läkare i alla fall har gått ut högstadiet!” Men sen kom min läkare och han var underbart medelålders och verkade trygg och kunnig. Gudskelov! Han tog emot min lista med upphöjd lugn och så började vi.

Jag får erkänna att jag var ganska nervös inför besöket. Inte för att jag har läkarskräck på något vis utan snarare för vad doktorn kunde tänkas säga om tumörens aggressivitet, om den har spridit sig etc. Det gäller ju mitt liv här, hallå, och detta är en potentiellt farlig sjukdom. Mina tankar pendlade mellan att doktorn skulle säga: ”Men, vad fantastiskt, tumören är redan borta!” till ”Här kan vi tyvärr inte göra något, vilket hospice vill du ta in på?” Och som väntat hamnade vi någonstans mitt emellan. Spridningen visste han ännu inget om eftersom provsvaren inte hade kommit så det får vi vänta på ett tag till. Dessutom krävs det ju ytterligare undersökningar för att se vart det i så fall har spridit sig. Men han kunde i alla fall berätta att det är en långsamväxande tumör som inte är av den aggressivaste sorten. Tack för det, doktorn!

Eftersom jag är intresserad av vad jag kan göra själv för att förbättra läget så ställde jag frågor om kostens inverkan, vikten av motion och av avslappning. Som väntat kom det ett goddag yxskaft till svar. Eller rättare sagt, den här doktorn var i alla fall ärlig nog att svara: ”Jag vet inte.” Och så är det alltid, läkare har i de flesta fall varken kunskap eller intresse för helheten utan kan bara det medicinska. Kostfrågor hamnar hos dietisten som ofta har gammal utdaterad kunskap och pratar om kalorier, och frågor om fysisk aktivitet hamnar hos sjukgymnasten (som ofta har väldigt god kunskap). Avslappning och psykisk hälsa finns inte med på kartan överhuvudtaget. Ingen ser helheten. Ofta säger läkaren desutom: ”Det spelar ingen roll vad du äter, ät som du brukar” vilket gör mig galen. Redan på 20-talet fastställde Otto Warburg, som sedan fick Nobelpriset, att cancerceller gillar glukos, och ingen forskning efter det har vederlagt detta, snarare tvärtom. Borde man då inte råda cancerpatienter att dra ner på socker och snabba kolhydrater? Och om jag brukar leva på pizza, godis och läsk ska jag väl för bövelen inte fortsätta att äta som jag brukar!

Slut på ranten (fast jag kommer tillbaka till detta, var så säker!). Besöket slutade i alla fall med att jag fick reda på vad som ska hända härnäst. vilket är 6 stycken cellgiftsbehandlingar som sker med tre veckors mellanrum. Vanliga biverkningar är att tappa håret (efter ca två veckor), trötthet, värk, blåsor och svamp i munnen, tarmbesvär, smaksinnet försämras/förändras, aptitlöshet, m.m. Illamående är faktiskt inte så vanligt längre eftersom de har bra mediciner mot det numera men jag är skeptisk. Jag är väldigt bra på att må illa!

När vi hade plågat doktorn med våra frågor en lång stund var besöket över. Innan jag reste mig tittade den trevlige doktorn mig djupt i ögonen och sa: ”Johanna, jag har en känsla i magen som säger mig att du är en person med båda fötterna på jorden. Det är en väldigt bra egenskap som kommer att hjälpa dig genom detta.”

Tack doktorn, jag hoppas det!